Thursday, March 05, 2009
Connected
Donated blood this morning and it felt very special since my friend is still very sick and currently in the hospital with the doctors desperately trying to find out what is wrong with her (not life-threatening, thank God, but still very serious and will obviously become life-threatening if they don't cure her). She doesn't need blood, but the care she's receiving is part of a system and to contribute to some other patient somewhere else in that system feels very important to me right now. This is not the first time I have donated but it felt especially worth-while today.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
That is such a sweet thing that you did Anna:) I'm touched reading this.I wish a speedy recovery for your friend.
ReplyDeleteVad otroligt jobbigt med din vän. Att inte veta vad som är fel eller hur man ska behandla är ju hemskt!
ReplyDeleteDet var jättefint att du gav blod och tänkte på henne och andra som behöver hjälp. Jag gav blod regelbunder förr men har inte gjort det på åratal nu. Tyvärr. Här vet jag inte ens ifall jag får ge blod...??
Hoppas att din vän snart får ngt positivt besked.
kramar!
Pluspoäng till dig i massor, jag beundrar dig som donerat blod. Jag klarar tyvärr inte av det med min extrema skräck, men jag är glad andra gör det och ställer upp.
ReplyDeleteOerhört jobbigt det där att inte veta vad det är, ovissheten. Även en hemsk diagnos känns ju nästan lättare att hantera än att inte alls veta vad det är och vad bästa behandlingen är.
Edina - Thanks. It wasn't just for her of course but in a way it was. I'm glad I got called at this particular time.
ReplyDeleteSaltistjejen - Ja, det är jobbigt, särskilt för henne såklart men även för oss, hennes nära och kära. Men det känns väldigt positivt just nu ändå för hon är på sjukhuset (hemma över helgen iofs) där läkarna är som "House". De har lite ledtrådar och så, så vi hoppas att de hittar "det" snart.
Jag vet faktiskt inte hur det är i USA men när jag bodde i Belgien 2002/03 fick jag inte lämna blod någonsin eftersom jag bott i Storbritannien. I Sverige gäller det förbudet bara om man bott där under några år på 80-talet då man tror galna kosjukan smittade som värst. I Sverige får t ex inte diplomater ge blod för de har ju inte riktiga personnummer utan 0000 på slutet. Så det kan ibland ha med sådant att göra också. Jag fick heller inte ge blod förrän sex månader efter vår Sydafrikaresa.
Anne - Jag har aldrig tyckt det var jobbigt, snarare faschinerande att se blodet pumpa. De har så moderna apparater nu för tiden också, lite kul att se. De är så trevliga i blodbussen också och de frågar hela tiden om man mår bra, om man vill ha något osv. Fast det kanske inte hjälper din skräck ändå.
Jag håller med dig, även om det är hemskt är det ibland bara bättre att få veta. Vi får i alla fall hoppas att de nu är sjukan, vad det nu är, på tråden. Vi var och hälsade på henne igår - det var skönt att få se och krama om henne! Vi var även och käkade middag med hennes sambo - han har ju varit lite ensam - och imorgon ska vi hjälpa honom att måla i deras nya lägenhet. De ska ju även flytta mitt i allt detta också! Inte den bästa tajmingen men sådan kan man ju inte planera!
Jag ska ge blod den här veckan tänkte jag. Man har en mycket kort karantän när man varit i PR men nu har jag ju varit i Europa i 6 veckor (helt otroligt länge!)... Jag bodde ju i England 1988-89 och det står i min "blodgivningsjournal" men jag (och min mamma) får trots allt ge blod.
ReplyDeleteHåller tummarna att din vän blir bra snart och att de kommer på vad som är fel.
Jag ska läsa uppåt, så det kanske står där, men jag hoppas verkligen att de har kommit på vad din vän lider av vid det här laget.
ReplyDeleteÖnskar att jag kunde ge blod, men det får jag inte för jag väger för lite. Bra gjort av dig, önskar att alla som kunde gjorde det. Och det är bra med blodbussarna, det blir en påminnelse så att folk blir medvetna om behovet.
Petra - Tiden går fort alltså! Så det blir 8 veckor sammanlagt?
ReplyDeleteMin vän är sakta på bättringsvägen som tur är men det går långsamt alltså. Ska hälsa på henne imorgon kväll (hon är inte på sjukhuset längre).
Kram!
Marianne - De tror nu att det var ett väldigt elakt virus som orsakade en inflammation som sedan blev en s k nedvändande inflammation (vandrade från huvuset ner i halsen - lyfmkörtlarna - och ner i bröstet). Men nu verkar det som om hon får rätt mediciner även om det går långsamt! Jag är fortfarande orolig men inte lika mycket!
Jag tycker också blodbussarna är jättebra! Både för att de syns och för att de gör det smidigt för oss blodgivare!
Kram!