Thursday, January 27, 2011

The Birth

At home
I woke up around 6 or 7 in the morning of Saturday 8 January and felt something was going on. I had menstrual type pains maybe 10 minutes apart. I went back to sleep and when I woke up again around 9am the pain was stronger and coming every 5-6 minutes. I woke Peter with a "don't get scared but I think I'm in labour", to which he responded "but I haven't finished packing yet!" and jumped out of bed :)

We ate breakfast, I took a shower and we finished packing that bag. By 11:30am my contractions were still a bit irregular; some 5-6 minutes apart but most 3-4 minutes apart, so we called the hospital. They said they were currently full and that since my contractions were iregular and I seemed to be managing (thanks to the breathing classes), I should stay at home a bit longer.



So we, or I, endured for another few hours. We had lunch. But by 3pm my contractions were at least 3-4 minutes apart and sometimes only 1-2 minutes apart. So we called again, twice. The first time they said that they would have a room free soon and could we hold on a bit longer. The second time, around 15:45, they said we could come in for a check-up (to see how much dilated I was) and then they'd see what they could do (when they are full they call around to other hospitals to find you a space, you don't need to do it yourself). We decided to take our time so that the room would definitely be ready by the time we arrived. And once we were ready to leave I wasn't that fast, as moving about, putting my jacket on, getting into the car, etc. was a bit arduous with regular oncoming contractions. Hence we didn't get to the hospital until some time after 5pm, by which time there was indeed a vacant room for us.

At the hospital
17:30 - We arrived to the hospital and I was greeted by midwife Gunilla. She examined me and found that I was 4 cm dilated and that the baby's head was still adjustable and could be pushed upwards. My water had not broken yet but they could feel that the amniotic sac was bulging. They hooked me up to a fetal monitor to measure the baby's heart rate a well as my contractions.



18:30 - The baby's CTG was normal so the equipment was removed for the time being. I was managing by using breathing technique at this stage.

19:00 - I started taking a shower for pain alleviation and stayed there for two hours...

21:15 - I started using the laughing gas. First I didn't think it helped much but then I learned the technique I guess because suddenly I felt a rush and realised what it was all about! However, as it takes 20 seconds before the gas has effect, which means you have to inhale the gas early when you first start feeling a contraction coming, timing is difficult. Thus sometimes I was either too late or the opposite, overdosed a bit.


This photo shows almost how it feels to be a bit high on laughing gas :)

21:20 - The midwife decided to give me a glucose drip (through a hep-lock) as I had vomited several times over the last few hours due to, I think, the baby still being high up; every time I was positioned (either because they wanted to examine me or because I shifted position for pain management) with my legs bent up towards my stomach, I became sick.

22:00 - Shift change, new midwife team (midwife + nurse) headed by Emma

Around midnight - I was dilated 8 cm. So far so good. I continued using the laughing gas (with the occasional overdose - one time I told Peter and the midwife it was like "having an orgasm" *cough* *red cheeks*) and shifted positions (sometimes standing with the help of a walking chair, sometimes seated on chair, sometimes in bed - but lying in bed was just painful) regularly.

02:30 - I had difficulties urinating so I got a little help with that, since a full bladder can prevent the baby from moving down. I was still dilated 8, maybe 9 cm and the baby's head was still "bouncing" above spinae. The midwife consulted the doctor about breaking my water to move things along.

03:00 - The doctor broke my water (so-called amniotomy). Afterwards she placed a scalp electrode against the baby's head to monitor the heartbeat internally (this electrode was kept throughout until she was born). After the procedure I was only dilated 7 cm, as it is normal for the cervix to narrow following amniotomy.

04:30 - Next we tried sterile water injections against pain in my lower back from the contractions. This is a really painful method but the pain is short and supposed to release the body's own pain relief hormones and thus help with the contractions. Didn't work on me though! And Peter said it was the worst thing he'd experienced (as in witnessed) in his life. Even if it was short, I was in extreme pain for those 30 seconds and it's never fun to see someone you love in pain (obviously he felt like this from time to time throughout labour but the sterile water injections were probably the worst for him). I was already a bit "removed" in a way, as I was already living or internalising the pain, if that makes sense.

Afterwards we have read up a little on sterile water and it seems like there are mixed reviews on its benefits. What is clear is that while epidurals is an evidence-based method, the scientific evidence on sterile water is so-so.

05:20 - Since the sterile water didn't help against the pain and there had not been any progress for a while, the midwife recommended an epidural both to give me some pain relief after hours of intense contractions and to move things along. They prepare me (local anathesia) and also placed a new scalp electrode on the baby's head. Someone asked me afterwards if it wasn't difficult to lie still for the epidural when having intense contractions but I can't really remember; I'm sure it was but I must have wanted it so bad that maybe the contractions slowed down for a while??

The epidural gives me some time to eat (toast and another smoothie - I had been drinking smoothies throughout the night even if I got sick from time to time) and sleep (Peter also took a nap on the couch).

07:00 - At 7am there was another shift change and midwife Yvonne took over

07:30 - A new examination revealed status quo. The baby was not pushing downwards. The midwife decided to administer a contraction-stimulating drip. I still had had contractions while I rested (I was still hooked up to a monitor and could see the strength of the contractions there) but mine weren't strong or effective enough.

The drip started working but since the epidural hadn't been 100% effective - sometimes the case with epidurals - I felt stronger and stronger pain in my back on the right side so after a while the drip had to be turned down a little. During this time I also continued to change positions but the bed was still unpopular; it just hurt too much to lie down or even stand on my knees and lean towards the back of the bed.

11:00 - Finally some progress as the midwife could feel the baby's eyebrows when examining me. Another midwife was called in to do an ultrasound to see how the baby's head was positioned. The head was still not all the way down and was face-up instead of face-down (and had not moved despite me constantly changing positions and moving about throughout the night). While she had me in the bed (because of the exam) the midwife asked me to push through a few contractions even though we weren't at the pushing stage yet while she was massaging my cervix; this to try to help move things along. At this point I started using the laughing gas again (had stopped when I got the epidural). This seemed to do the trick.

11:38 - At 11:38 it was finally pushing time. I had decided earlier that I wanted to sit on a birthing stool while giving birth. Peter sat behind me on a chair, holding my shoulders and helping me through each contraction and push. The midwife sat in front of me guiding me when to push and when not to, and a nurse provided her with extra support.

The stool is recommended because it's a better position than lying down on a bed as it allows gravity to help and also is supposed to prevent tearing. It also allows the father to provide more effective support and to be almost as close as the mother once the baby is born and is placed on the mother's chest. The midwife had told me that once the baby was out they would help me up on the bed immediately as lying down helps stop bleeding.

12:04 - Our baby girl was born! Finally! The feeling when she* was in my arms was just amazing and I get tears in my eyes when I think about it. It's also amazing how the pain immediately disappears as soon as the baby is out! And how you forget the hardship immediately - minutes after she was born I said to Peter "next time I don't want that sterile water!"; evidently I was already thinking of having another one! :)

They helped me to the bed and a couple minutes later the placenta came out without me having to push. It was intact and I also lost very little blood, 2oo ml compared to the normal (average) 1 l. The umbilical cord was quite short and tore a little when she was born so they put extra staples to make sure Isolde got the last of all the good stuff. Peter then cut the cord as per new fathers' first duty :)



I was fortunate and didn't suffer any tearing, only small contusions - maybe because she wasn't a huge baby or because of the birthing stool or because I used that special oil in the last four weeks of pregnancy or maybe just because I was lucky! - hence didn't need any stitches.

It was first after Peter had cut the cord and they had examined me that we checked if it was a boy or a girl. I was just so happy that our baby was finally here and that s/he seemed healthy (ten fingers and ten toes, etc.) that the sex was secondary. But once we found out it felt like "of course it was a girl in there all this time!".

Isolde** was pretty quick at finding the breast - the feeling when she suckled for the first time was just so cool!

After that the midwife team left us alone for a while and then arrived with the "famous" tray with sandwiches, (non-alcoholic) cider and a Swedish flag. Later a new midwife came (new shift) to weigh and measure Isolde and checked that she was able to nurse and that she had pooped (the black poop, meconium) - I stayed in bed while Peter "supervised" the examination and dressed her for the first time***. After a few hours we were asked to pack up our stuff and move down to the ward as they needed the delivery room for another duo of parents-to-be.

The verdict
Giving birth is tough! But so worth it! Even if it took 30 hours from the first contraction and 19 hours from when we arrived in the hospital and the pain was sometimes almost unbearable. I managed pretty well though, thanks to the breathing (and relaxation) classes and of course some medical assistance, especially the epidural. I only broke down once really and it was just a short cry in the middle of the night/early morning when I felt "will it never end" and started talking about a caesarean section (which the midwife ignored). The rational side of me knew it would end at some point of course.

Peter was just amazing through it all and I couldn't have managed without him! He was that support I could count on and I knew he was on top of all the medical stuff and that I didn't need to be in full control all the time. It's funny though how exhausted he was the next day - he slept like a baby (no pun intended) the first night while I had had a flow of hormones keeping me awake - even though I was the one who had been running a marathon. But that's how it works - women are programmed to take care of the new arrival, get the breast-feeding going, etc. The second night I was "allowed" to relax a little.

* Though we didn't know she was a she yet then
** We didn't decide on the name until later
*** The vernix is left and they only dry off the worst of the blood, so her first clothes were pretty dirty afterwards :)

22 comments:

  1. Tack för att du delar med dig av dina upplevelser från den dagen. Mycket passande läsning för mig just ikväll känner jag, efter att ha varit på sista lektionen på Lamaze-kursen. Känns skönt att få läsa om din positiva upplevelse även om det tog lång tid. Det ska nog gå bra det här känner jag. Det är säkert som du skriver att man inte märker hur de sätter epiduralen för man vill så gärna ha den, men den är jag lite rädd för. För nålen när de sätter den, och så för kejsarsnitt. Jag blev jätteyr och kallsvettig när vi såg filmen ikväll så jag hoppas jag slipper det. Jag har siktet inställt på en vanlig förlossning iaf, inställning kan göra skillnad!

    Längtar efter känslan att få se sitt lilla barn för första gången. Det måste vara helt otroligt!
    Så härligt att ni är nöjda och mår bra. Tack igen för att du berättar. Värdefulla ord att läsa som sagt!

    Förresten, vad var det för olja du använde? Kanske är värt att pröva. Skadar ju inte iaf!

    Kram

    ReplyDelete
  2. Vilken fin förlossningsberättelse! Jag kände igen mig i mycket från min första förlossning. Kunde till och med komma ihåg hur den alldeles färska bebisen doftade!

    För mig tog det också lång tid, även om jag öppnade mig fint sjönk inte bebisen ned. Det var så frustrerande! Jag vågade dock aldrig testa kvaddlar, var så rädd för den smärtan. Är inte det knäppt förresten- där ligger man och föder barn och är rädd för några stick :-)

    Intressant det där med att du inte kunde ligga, för mig gjorde allt utom att ligga så himla ont! Lustigt att det är så individuellt!

    Men visst är det coolt att tänka tillbaka på att man gjort det- det är världens egoboost!

    ReplyDelete
  3. Oj vad många utropstecken jag bjöd på idag!!!!!

    ReplyDelete
  4. Wow, vilken lasning! Det ar lite lustigt faktiskt, men om man varit med om en forlossning sa slungas man tillbaka in i forlossningsrummet sa fort man hor nagon annans berattelse. Jag kommer genast ihag mina egna forlossningar valdigt starkt, till och med ljud o lukter fran forlossningssalen.
    Att foda barn ar verkligen ingen barnlek och man sager som sagt de mest galna saker. Lustigt nog pratade aven jag om orgamser nar jag fodde... Precis efter epiduralen borjade satta in sa jag till narkoslakaren att jag alskade henne och att det har var battre an en orgasm. Good ja! ;-)

    Usch ja... sterila kvaddar later helt hemskt! Jag har hittills aldrig hort om nagon som tyckt att de hjalpt. Det finns inte har i England vad jag vet...

    Kram!

    ReplyDelete
  5. Tack Anna för att du delar med dig! Jag har läst ditt inlägg flera gånger nu. Verkligen jätteroligt att du bjuder på din förlossning, det ger mig som går i väntans tider mycket att höra. Vilken kämpe du var!
    Jag började också fundera på den där oljan, exakt vad för olja har du använt?
    En kompis hemifrån nämnde nämligen också att hon använt olja några månader i slutet (fick dock ingen riktig koll på exakt vad för olja det var). Hon har fött barn tre gånger och under en av de graviditeterna struntade hon i oljan och det hade gjort djävulst mycket mer ont samt spruckit mer. Så kanske den där oljan (vad det nu är för olja) verkligen hjälper...tänker på det nu igen då du nämner du använt olja.
    I alla fall, verkligen intressant och uppskattat få läsa om din förlossning, det vill jag du ska veta.

    ReplyDelete
  6. Fin berättelse om din förlossning! Alltid härligt att läsa hur andra upplever sin förlossning, det kan ju verkligen vara helt olika från fall till fall. Njut av den lilla!

    ReplyDelete
  7. Tack för att du delar med dig av en så personlig upplevelse! .-)
    Och grattis i efterskott! även jag glömde att vi har samma födelsedag! :-)
    Ditt nya år kommer definitivt bli annorlunda och det kommer bli ett år du lär minnas hela livet!! :-)
    KRAM till hela familjen!

    ReplyDelete
  8. Oj, ser att du fyllt år också - Grattis i efterskott!

    ReplyDelete
  9. Tusen tack för det fina inlägget! Mycket smärta men du beskriver det med sådan lycka och värme. En väldigt positiv upplevelse känns det som när man läser! Jag visste inte heller att man kunde föda i en sådan stol?! Tyckte att det lät väldigt bra att även gravitationen kan vara med och göra sitt! Kramar M

    ReplyDelete
  10. Det var något av en kamp ni fick! Men visst är det så; när det hela är över så försvinner plötsligt alla smärtor. Efter dryga dygnet, var min första komentar (efter att bara ha sagt sonens namn); när ska vi ha nästa? Saknade redan magen. ;-)
    Och super att du har fått det hela skrivit ner; man glömmer ju tyvärr så fort. Nu kan jag själv dessutom sakna att ha någon att dela minnena med, men det hoppas jag så klart att du aldrig kommer att uppleva!
    Kram

    ReplyDelete
  11. Hade du fött i US hadde du garanterat blivit snittad. Låter som min förlossning. karolina ville inte fixera sig i bäckenet, och efter 14 timmar beslöt de om k-snitt. Aja, doesn't matter one bit.
    KUL att läsa dina historia, och ja det är verkligen mkt speciellt att se sina lilla för allra första ggn!
    Ska säga GRATTIS också!!!
    Intressant att läsa sin förlossningsberättelse.

    ReplyDelete
  12. Vilken berättelse. Och vilken upplevelse. Du fick verkligen kämpa en hel del för er fina flicka. Men, det är som du säger, man glömmer allt när man ser sitt barn för första gången. Känner igen mycket från min egen förlossning. Jag fick också sterila kvaddlar, men har ingen aning om de hjälpte egentligen. Jag gick tillbaka och läste min egen förlossningsberättelse och mindes.
    Tack för att du delade med dig av din berättelse. Och grattis igen till er lilla!

    ReplyDelete
  13. Vilken fin berättelse! Visst är det en fantastisk upplevelse! Jag har dock ännu inte glömt smärtan o är fortfarande väldigt öm, så för oss dröjer det nog ett tag till nästa! ;)

    Är det Weledas havandeskapsolja du använde? Det gjorde jag också men den hjälpte inte ett dugg hos mig, men det hade den kanske gjort om det inte blivit lite brått på slutet! Men jag tänker som så att bättre att prova än att inte prova! Hjälper det så är det ju kanon!

    Sterila kvaddlarna har jag bara hört dåliga saker om så de tror jag man ska hålla sig långt ifrån! Burr!

    ReplyDelete
  14. Fröken Anki - Tänkte att det skulle vara mest spännande för dig, Marie och Anne :) Som sagt, det var positivt trots att det tog lång tid och var JOBBIGT! Jag hade såklart helst velat ha en kortare och enklare förlossning men under omständigheterna gick det ändå bra. Innan var jag nog mest rädd för att blöda för mycket och att spricka (smärtan tänkte jag också på men den var ju så abstrakt eftersom man inte hade någon aning om hur det skulle vara) och just det slapp jag ju.

    Vad gäller epiduralen, som jag skrev hos dig, just då vill man ju verkligen ha den och när man ändå har så ont gör inte nålet någonting. Och man får ju lokalbedövning. Och på något sätt fick jag ett längre uppehåll i värkarna just då (annars var det bara kanske 30 sekunder eller max 1 minut mellan värkarna) så jag kunde ligga stilla. Jag minns i alla fall inte det som något jobbigt och då måste det ju ha varit ett relativt "lätt" moment.

    Kejsarsnitt var jag lite rädd för innan och jag är valdigt glad att det inte blev det (för jag ville uppleva en "normal" förlossning) men just när man är inne i det bryr man sig nog inte. Då vet man att det är det som behövs. Just då när jag tänkte kejsarsnittstankar kändes det inte som något att vara rädd för. Alla verkade så kunniga så då antog jag att kirurgerna var lika kunniga. Jag har däremot inte sett någon särskild kejsarsnittsfilm förutom sådant man sett på TV och så. Min kompis lånade ut en bok om kejsarsnitt till mig innan men det blev aldrig av att jag läste den.

    Känslan när jag fick upp Isolde på bröstet första gången var helt fantastisk! Då glömde man all smärta på en gång! Och all värk och smärta försvann på en gång också - fantastiskt att det fungerar så! På profylaxkursen sa de att man inte ska ta för givet att man känner kärlek och att "det här barnet är mitt" på en gång - det är okej om de känslorna inte kommer på en gång (t ex pga en jobbig förlossning), men för mig kom det på en gång. Men jag tror det är bra att veta att det inte alltid är så och att det inte är något konstigt om det är först nästa dag man överväldigas av känslor.

    Å tänk att du har detta framför dig! Ja, själva förlossning kanske jag inte vill göra igen just nu men det var ändå något så häftigt det med, och känslan när hon kom ut som sagt var underbar!

    Oljan jag använde säljs av Lundmyr. Som sagt, kan ju vara värt att prova. Jag smörjde in både magen och mellangården. Länk här: http://lundmyrb.jetshop.se/ShowProduct.aspx?prodid=408
    Du kan ju kolla efter olja med liknande ingredienser, dvs tistelolja, rapsolja, sheasmörolja, naturlig E-vitamin.

    Kram!

    ReplyDelete
  15. Skolfröken - Jag måste gå in och läsa din igen. Jag hade fått för mig att du hade en sådan där supersnabb och -enkel förlossning men det kanske bara var så att vattnet gick först och jag trodde det gick snabbt efter det. Jag hade inte hört eller läst så mycket om kvaddlar förutom att BB Stockholm berättat om den metoden på sina föreläsningar så jag visste inte så mycket utan litade på personalen. Men nu vet jag att jag inte vill ha dem igen! Det känns mer logiskt att de skulle fungera i början av värkarbetet när man inte har så ont ännu och inte redan frisläppt de mesta av ens egna smärtstillande endorfiner. Sedan finns det tydligen olika åsikter om de är bäst på ryggsmärta eller smärta fram (jag hade rygg). Vet man att de fungerar då kan man ju ta 30 sekunders intensiv smärta men när det är lite si och så med det så...

    Verkligen intressant och lustigt att jag fick ondare av att ligga ner och för dig var det tvärtom!

    Håller med om att man känner sig som stålkvinnan efteråt - tänk att vi kvinnor ändå gör detta och flera gånger om! Men det är väl för att det är ett sådant underbart pris som man vinner! :)

    Ibland luktar Isolde så där precis nyfödd men nu luktar hon ju mer 3½-veckasbebis vilket är så gott också såklart :)

    Kram!

    ReplyDelete
  16. Millan - Kan tänka mig att det är så, att man minns sin egen. Jag ser fram emot att läsa de andra bloggarnas förlossningsberättelser, om de väljer att skriva om det. Min chef var här (samt några andra kollegor) härom dagen för att träffa Isolde och hon berättade om sina förlossningar - det var lite kul! Hon var en "sån" som inte ville se eller hålla barnet på en gång - "f**k, I'm in pain, you take him!" =D Hon berättade också om sin väninna som låste in sig på toaletten och sa att hon inte ville vara med längre :) Kul att höra att det inte bara var jag som snackade om orgasmer! :) Annars sa jag nog inget konstigt vad Peter berättat i alla fall. Jag kommer alltid minnas rummet och hur vi hade radion - Lugna favoriter - på genom hela förlossningen :)

    Jag har läst på lite om sterila kvaddlar i efterhand och det är som sagt inte lika vetenskapligt som t ex en epidural. Det verkar användas en del i hemförlossningar t ex i USA, bl a för att man inte behöver vara läkare för att göra/ge det. Men som sagt, never again!

    Kram!

    ReplyDelete
  17. Anne - Kul att du uppskattade inlägget! Hoppas det hjälper dig att förbereda dig på något sätt!

    Ovan kan du se länken till oljan jag använde - kanske kan du hitta något liknande eller beställa på deras sida. Som sagt, jag vet inte om det var oljan men det skadar ju inte att smörja in sig så då är det ju värt att prova i alla fall! Det känns ju logiskt iofs att olja kan hjälpa hudens elasticitet.

    Hoppas allt är bra med dig! Kram!

    Grekland nu - Tack!

    Saltistjejen - Kändes skönt att skriva av sig och samtidigt kan det ju vara informativt och intressant för andra i väntans tider. Bra att ha kvar för en själv för framtiden också.

    Tack för grattiset! :) Jag hoppas att året inte går för snabbt! Känns redan som om Isolde är så stor, 3½ vecka redan! Å andra sidan önskar man att hon blir lite större och får lite rutiner och vill sitta i babysittern lite haha :)

    Kram!

    ReplyDelete
  18. Fröken Anki - Tack för födelsedagshälsningen glömde jag skriva ovan! :)

    Lia - Vad bra att det låter så! När man skriver vet man inte riktigt hur det låter. Det gjorde ju j***a ont och det var extremt jobbigt men på ett sätt kändes det okej, i alla fall efteråt :) Vinsten är ju värd kampen liksom!

    Förlossningspallen kan jag verkligen rekommendera om det blir aktuellt för dig! Man sitter i en mycket bättre ställning. Att stå på alla fyra i sängen har nog lite liknande funktion.

    Kram!

    ReplyDelete
  19. Bejla - De säger ju att förlossningar är som ett maratonlopp så... :) Saknar faktiskt magen lite fortfarande även om jag inte känner fantomsparkar längre. Graviditeten var ju även en mer positiv upplevelse än förlossningen, förutom slutet, dvs krystandet, som gick bra tyckte jag.

    Jag skrev ner detta framför allt för att ha kvar men även för mina gravida bloggvänner :) Måste dock ta tag i projektet att skriva ut bloggen (eller göra bokav den). Du skriver ju ut och skickar till din pappa - sparar han det?

    Förstår att du saknar någon att dela minnen med. Men du kanske kan berätta för pojkvännen så han i alla fall vet lite hur det var för dig i alla fall. Fast det kanske är konstigt? Ni får skaffa ett gemensamt barn då helt enkelt! ;)

    Kram!

    ReplyDelete
  20. Annika - Tror du det? Isoldes hjärtljud var nämligen perfekta hela tiden så det var ingen fara för henne. Började Karolina må dåligt? Fick du epidural innan det blev snitt?

    Isolde var ju egentligen fixerad och hade varit det de senaste 6-8 veckorna men huvudet var ändå ruckbart och det var väl därför huvudet inte riktigt åkte ner eller vände sig rätt förrän väldigt sent.

    Kram!

    Västmanländskan - Tur att man känner att det är värt kampen! Kanske därför vi ska ha så ont, för att vi ska uppskatta och ta hand om de små?

    Jag är förvånad hur snabbt man glömde just där och då. Sedan tänkte jag på det mer efteråt. Bra att reflektera antar jag. Det var bra att skriva ner det här inlägget också.

    Så du fick också sterila kvaddlar men du minns alltså inte om det blev bättre? Antar att de kanske inte hjälpte så mycket då för då kanske du kommit ihåg?

    Tack igen för grattishälsningen! Kram!

    Marie - Förstår att du inte glömt ännu - det var ju bara sex dagar sedan för dig. Och jag har förstått att det var lite jobbigt på slutet för dig. Antar att du förlorade mycket blod och fick sövas för att de skulle ta ut moderkakan kanske? Jag var öm länge. Man var ju lite svullen ett par dagar och sedan hade jag nog ont vid urinröret i mer än en vecka och jag har känt av det området tills ganska nyligen.

    Det var inte Weledas olja jag använde utan Lundmyrs. Länk finns ovan. Jag har fått för mig att om krystandet går för fort så spricker man mer medan om man får tid på sig (och det kan man ju tyvärr inte välja på förhand) så slipper man kanske det. Men nästa gång kanske oljan gör nytta!

    Ja, inga sterila kvaddlar för mig, inte!

    Kram!

    ReplyDelete
  21. Wow, what a long, tough day, but you came through it like a pro! Congratulations again!

    When Lydia was born (many, many years ago) I had an epidural, and you are so right about the needle in the back not being a concern at all in the moment. I don't think I noticed it at all, I was just so ready to get some relief from the contractions!

    You asked over on my blog why I hadn't wanted the internal checks -- mostly it was because I had tested GBS+ earlier in the pregnancy, and internal exams (particularly after the water has broken) lead to a greater chance of infection. Another, smaller reason was that I like just to be left alone to do my thing, and I don't like people messing around with me. Also, by the time I was at the hospital, I could tell that things were kicking into high gear, and I didn't need anyone to tell me it would be soon. :)

    ReplyDelete
  22. Jag gick tillbaka och läste din förlossningsberättelse igen och måste bara snabbt säga att du var verkligen en riktig kämpe och hjälte. 30 timmar från första värken och hela 19 timmar på sjukhuset. Puh!
    Även om det ju inte är nåt extremt utan vanligt, så ändå... Det ÄR länge det. Du har verkligen varit en riktig kämpe, hoppas att du är riktigt stolt över dig själv. Du hanterade verkligen allting så otroligt bra och lugnt. Så svårt ju innan veta hur man verkligen reagerar och beter sig i en så här oviss situation som en förlossning, veta hur man reagerar på smärtan, ovissheten hur länge upplevelsen ska vara osv.
    Som sagt, var stolt över din prestation och upplevelse!!!!

    ReplyDelete