Or... Why You Have Had to Wait for a Wedding Plan Post
Time to come out of the closet, the pregnancy closet that is. Especially now when I also literally have to step out of my regular closet and into a maternity one.
I've been wanting to write this post for so long and now when I'm typing I don't know where to begin. Sometimes it's hard to put words on feelings, especially when you are in a state of mind of pure happiness and bliss. We're just so happy and being pregnant is such an amazing feeling!
I'm in week 22, i.e. half-way and a bit through the pregnancy, and since a month or so the baby has been kicking a lot, making it all feel so real! I sometimes forget for a moment that I am pregnant - when I'm busy doing stuff and because by bump hasn't really been that visible until recently - but suddenly there's a little kick and I'm reminded that I always have a little companion. I like to think about him or her as my constant companion :)
The pregnancy wasn't actually planned - well, it was in the plans for the coming year or so - but we were absolutely thrilled when we found out! The little one has messed up our wedding plans but that's mundane in the scheme of things; we'll just have to work around that (more on that later).
We found out on 10 May when I took a pregnancy test because my period was four days late. My period is always regular to the day, or maybe the day after, so when it was only two days late I was getting suspicious. The day of the test (I bought it after work but obviously it was on my mind all day at work) I had a hard time believing I would actually be pregnant but I was secretely hoping I would be. Peter said afterwards that as soon as I voiced my suspicions he knew it would be so. I think that's why he was less shocked (though my shock was a happy kind of course) than me when the test turned blue immediately. I was in some sort of "I can't believe it's true" rush - with goosebumps and the shakes - while Peter was pretty calm and hugged me and said "congratulations". At that time it seemed like it was much more natural (for lack of a better word) to him but later he's confessed that he probably didn't really comprehend the hugeness of it at the time and that it was much later, a few months into the pregnancy, that he really realised. In many ways it's taken me some time too to really understand that we're having a baby, that we're going to become parents; I guess that's why we have nine months* to get used to the idea.
Why we were surprised and why I say the pregnancy wasn't planned, is that we weren't trying for a baby. I stopped taking the pill at the end of last summer but not in order to start trying then but in the anticipation that children were in the plans one-two years into the future and I wanted clear my body of extra hormones well in time (this may not be medically necessary but I felt that after so many years on the pill this was something I wanted to do). Instead we used other kinds of contraception. BUT, after we got engaged in early April we were a bit careless and had unprotected sex a couple of times around the time of the month when we thought it was safe. My period had just ended a few days earlier...
But there are no safe periods and evidently we had to turn 34 and 32 before we fully understood this fact! :) When I looked more closely at the menstrual and ovaluation cycle and worked out what seems to my usual cycle I realised that our unprotected sex took place a few days before my most fertile period of the month and as you may know a man's semen can survive for up to four days in the right environment...
With so many people around me having problems conceiving I have felt bad in a way that it was so easy for us. For that reason and due to the fact that miscarriages are also quite common, I was quite worried in the beginning of the pregnancy (probably not more worried than other women but...) and it was something that was often on my mind. Peter as well as friends and family have told me not to be silly but it's difficult to keep such thoughts completely at bay. But all-in-all I have enjoyed being pregnant - except for the morning sickness (though there is a plus-side to that too; breakfast in bed served by Peter almost every day for four months!) - and now, almost 5½ months pregnant, I'm way past the risk period and fully embracing the growing life inside me.
I'll finish this first post (I can reassure - or warn - you that there will be more written on the subject of pregnancy and babies...) with the obligatory bump shot. This one is from week 20+2, i.e. five months completed. We have been for two scans but only one visit (in week 9) with the midwife so far, however the next appointment is next Monday and from then on we will see her more regularly (one every four weeks to start with and then every two weeks). So then I should found if I'm "normal" but I think my bump is quite standard.
One thing that has really surprised me is how much my breasts have grown! I thought that happened towards the end of the pregnancy when the breasts filled with milk ahead of delivery. But those of you haven't experienced this yet; be prepared for growing one, two or even more cup sizes!
Time to come out of the closet, the pregnancy closet that is. Especially now when I also literally have to step out of my regular closet and into a maternity one.
I've been wanting to write this post for so long and now when I'm typing I don't know where to begin. Sometimes it's hard to put words on feelings, especially when you are in a state of mind of pure happiness and bliss. We're just so happy and being pregnant is such an amazing feeling!
I'm in week 22, i.e. half-way and a bit through the pregnancy, and since a month or so the baby has been kicking a lot, making it all feel so real! I sometimes forget for a moment that I am pregnant - when I'm busy doing stuff and because by bump hasn't really been that visible until recently - but suddenly there's a little kick and I'm reminded that I always have a little companion. I like to think about him or her as my constant companion :)
The pregnancy wasn't actually planned - well, it was in the plans for the coming year or so - but we were absolutely thrilled when we found out! The little one has messed up our wedding plans but that's mundane in the scheme of things; we'll just have to work around that (more on that later).
We found out on 10 May when I took a pregnancy test because my period was four days late. My period is always regular to the day, or maybe the day after, so when it was only two days late I was getting suspicious. The day of the test (I bought it after work but obviously it was on my mind all day at work) I had a hard time believing I would actually be pregnant but I was secretely hoping I would be. Peter said afterwards that as soon as I voiced my suspicions he knew it would be so. I think that's why he was less shocked (though my shock was a happy kind of course) than me when the test turned blue immediately. I was in some sort of "I can't believe it's true" rush - with goosebumps and the shakes - while Peter was pretty calm and hugged me and said "congratulations". At that time it seemed like it was much more natural (for lack of a better word) to him but later he's confessed that he probably didn't really comprehend the hugeness of it at the time and that it was much later, a few months into the pregnancy, that he really realised. In many ways it's taken me some time too to really understand that we're having a baby, that we're going to become parents; I guess that's why we have nine months* to get used to the idea.
Why we were surprised and why I say the pregnancy wasn't planned, is that we weren't trying for a baby. I stopped taking the pill at the end of last summer but not in order to start trying then but in the anticipation that children were in the plans one-two years into the future and I wanted clear my body of extra hormones well in time (this may not be medically necessary but I felt that after so many years on the pill this was something I wanted to do). Instead we used other kinds of contraception. BUT, after we got engaged in early April we were a bit careless and had unprotected sex a couple of times around the time of the month when we thought it was safe. My period had just ended a few days earlier...
But there are no safe periods and evidently we had to turn 34 and 32 before we fully understood this fact! :) When I looked more closely at the menstrual and ovaluation cycle and worked out what seems to my usual cycle I realised that our unprotected sex took place a few days before my most fertile period of the month and as you may know a man's semen can survive for up to four days in the right environment...
With so many people around me having problems conceiving I have felt bad in a way that it was so easy for us. For that reason and due to the fact that miscarriages are also quite common, I was quite worried in the beginning of the pregnancy (probably not more worried than other women but...) and it was something that was often on my mind. Peter as well as friends and family have told me not to be silly but it's difficult to keep such thoughts completely at bay. But all-in-all I have enjoyed being pregnant - except for the morning sickness (though there is a plus-side to that too; breakfast in bed served by Peter almost every day for four months!) - and now, almost 5½ months pregnant, I'm way past the risk period and fully embracing the growing life inside me.
I'll finish this first post (I can reassure - or warn - you that there will be more written on the subject of pregnancy and babies...) with the obligatory bump shot. This one is from week 20+2, i.e. five months completed. We have been for two scans but only one visit (in week 9) with the midwife so far, however the next appointment is next Monday and from then on we will see her more regularly (one every four weeks to start with and then every two weeks). So then I should found if I'm "normal" but I think my bump is quite standard.
One thing that has really surprised me is how much my breasts have grown! I thought that happened towards the end of the pregnancy when the breasts filled with milk ahead of delivery. But those of you haven't experienced this yet; be prepared for growing one, two or even more cup sizes!
9 January 2011 is the magic date by the way!
* Or ten months actually since pregnancy is 40 weeks; why do we say it is nine months??
Grattis och lycka på färden!
ReplyDeleteÅåååååååh Anna!!!! Vad roliga nyheter. Ett stort grattis till er och var rädd om dig nu ;)
ReplyDeleteKramar
Yey, äntligen kom inlägget! Mycket fin kula och det där med brösten känner jag igen :-) Stort grattis igen!
ReplyDeleteMen vad KUL. GRATTIS i massor!! Såg det på FB och var bara tvungen att hasta hit!!! Du kunde knipa om det länge ;-) Jag bluddrade ut att ajg var gravid så fort jag sett stickan :-) men det var innan jag började blogga. LÅÅNGT innan jag ens hade internet. Uppenbarligen!! Skitkul för er. Har du tagit reda på vad det blir för kön? Really American question, I know :-) Men jag kan inte LÅTA BLI!!!!
ReplyDeleteKram!!!
Stooort grattis! Vad spännande! Och du har nog rätt; alla kvinnor är enormt obs på att det kan gå fel där i början. Skönt att ni nu kommit över den fasen och istället mer kan njuta det hela, om än med lite skräckblandad förtjusning. ;-) Men ni verkar ju inte speciellt skraja för föräldradelen heller. Och varför vara det; det fixar ju ni så klart! :-)
ReplyDeleteGrattis igen!! :-)
Grattis igen! Vill gratta även på bloggen även om jag redan grattat via email. Men det är sååå eoligt och detta är en enormt stor händelse! Den kommer att bli en sann vattendelare i era liv. Ett Före och ett Efter. Haha det där med tuttarna stämmer. Någon sa till mig att dens nyggaste kroppen hon någonsin haft var just i början av graviditeten innan hon började "lägga på sig gravidfett" och innan hon fått mage, men då tuttarna växte enormt. Hahaha! Själv tycker jag att den absolut snyggaste kroppen jag någonsin haft i "vuxen ålder2 var så länge jag ammade. lagom stora bröst och jättesmal annars eftersom allt allt allt jag stoppade i mig gick till mjölkproduktion! Den roligaste dieten någonsin haha för jag hade enorma cravings då (aldrig under graviditeten i sig) på glass och choklad! Så det åt jag i stora lass varje kväll....! :-) Men ändå var jag smalare än någonsin!
ReplyDeleteJag ser fram emot att få följa din graviditet på bloggen! och att andra runtomkring har problem med barnalstrandet är något som är som det är. Inget du kan påverka på ngt vis även om jag förstår att det kan kännas väldigt blandat att berätta det för vänner i sin omgivning som man vet har kämpat hur länge som helst utan resultat.
Kramar och Grattis igen!!!
GRATTIS igen!!!
ReplyDeleteDet är underbart!!!
Vilken rolig nyhet. STORT grattis. Det blir roligt att följa dig och din fina mage p. Bloggen.
ReplyDeleteWow!!! Vad skoj!! Grattis! :-) Ah vad jag kanner igen mig i ditt inlagg. Allt ifran benskakandet nar testet visade positivt, till illamaendet o oron men samtidigt den dar lyckan over som sagt ha en liten kompanjon med sig hela tiden. Underbart! Jag ar jatteglad for er skull!!
ReplyDeleteKram fran bristol
Olgakatt - Tack så mycket! :)
ReplyDeleteTaina - Tack! Det är häftigt att äntligen få dela med sig av de roliga nyheterna även här på bloggen! Kram
Skolfröken - Äntligen, ja! Vi har ju haft en lång lista med folk som vi vill berätta för innan de får veta det via bloggen eller fejan (och Peter har varit lite segare än jag) så det fick dröja tills nu. Sedan hade jag hela tiden planerat att vänta till efter ultraljudet för några veckor sedan. Men jag har många gånger velat skriva, särskilt för att man har så många tankar och funderingar också som man vill dela med sig av. Och frågor till andra mammor!
Jag tvekade lite innan jag la upp bilden på magen men så tänkte jag att man har ju bilder på sig själv i baddräkt ibland så varför inte i underkläder! Men jag anonymiserade mig själv litegrann i alla fall :)
Jag kan fortfarande titta på mina bröst och tänka "shit, är de där mina?!" (har gått upp från B till C och i någon BH D-kupa). Peter klagar inte om man säger så! ;)
Kram!
Annika - Tack! :) Haha, ja, jag har burit på den här hemligheten bra länge! Det har varit lite jobbigt ibland kan jag säga :) Som jag skrev till Skolfröken här ovan så finns det ju så mycket man vill skriva om. Om det varit pre-internettider hade jag kanske också pladdrat tidigare. Å andra sidan har jag ju berättat för de flesta vänner och andra som jag träffat personligen, inte från allra första början men sedan första ultraljudet och sedan fler och fler efter andra. Vi har ju velat berätta personligen för så många som möjligt.
ReplyDeleteDet börjar bli vanligare och vanligare i Sverige att ta reda på könet men jag har alltid känt starkt att jag inte velat. Tycker det är en sådan där överraskning som jag gärna får. Peter var tidigare tvärtom, han ville veta, men under graviditetens gång har han ändrat sig och tycker att det kvittar och t o m att det kanske är lite kul att inte veta. Jag var lite orolig för att de skulle säga något på ultraljudet men "default" är fortfarande att man inte säger något om paret inte frågar. Och det är ju inte jättelätt att se heller om man inte kollar specifikt efter det.
Kommer nog skriva mer om ultraljud och sådant framöver :)
Kram!
Bejla - Tack så mycket! Visst är det spännande! I alla för oss :)
Det kanske är svårare för män att förstå den där rädslan i början av graviditeten. Även för kvinnor som inte har fått barn. Jag minns att jag alltid tänkt under vänners graviditeter att såklart detta går bra! Men när det är ens egen tur då känns det helt annorlunda. Nu finns ju andra rädslor givetvis även om det inte är något jag tänker på varje dag. T ex att det ska vara något fel på barnen, särskilt med tanke på att jag har en bror med ett förståndshandikapp. Vi har ju gjort ett extra ultraljud som kollar efter kromosomavvikelser och annat men detta är ju bara en bråkdel av vad som kan finnas och dessutom dessa undersökningar och tester är ju inte 100% pålitliga. Men dessa negativa tankar kommer bara upp då och då.
Föräldradelen har ju inte tänkt så mycket på ännu. En grej i taget liksom! :) Men det är i alla fall ingenting jag oroar mig för om jag tänker på det. Det kommer vi fixa galant är jag säker på. Det kommer säkert vara jobbigt också, det är ju en STOR omställning att få barn, men samtidigt något som är så naturligt och som för det mesta kommer naturligt. Men visst är det stort och lite dånande att ha ansvar för en annan människas liv!
Kram!
This comment has been removed by the author.
ReplyDeleteThis comment has been removed by the author.
ReplyDeleteSaltistjejen - Tack :) Just det där med vattendelaren är väl det som man tänker på mest vad gäller föräldradelen som Bejla nämner ovan. Att livet kommer förändras avsevärt. Vi kommer ju inte kunna göra samma saker på samma sätt som förr. Peter har väl kanske varit mest orolig för förändringarna. Eller kanske inte förändringarna i sig men ovissheten i exakt hur livet blir. Men det kan man ju aldrig veta. Men mest handlar ju den här vattendelaren om något positivt. Vi är ju redo för detta nu. En ny fas. Och även om vi kanske inte kan göra saker på samma sätt som förr, t ex hur vi reser, så kommer vi ju göra en massa nytt fantastiskt med den lilla nya familjemedlemmen som vi aldrig gjort förut. Våra prioriteringar kommer förändras.
ReplyDeleteMen vi har t ex bestämt oss för att ta en stor förändring i taget. Vi hade t ex pratat om att flytta till antingen lägenhet eller hus (jag har varit mer inne på hus eftersom jag är uppvuxen i hus, eller från 13 års ålder i alla fall, medan Peter är ren stadsbo) men nu när vi var ett barn på väg har vi beslutat oss för att bo kvar i stan i tre-fyra år till och sedan överväga hus. Medan jag fortfarande har många vänner som bor lite varstans, stad och förort, så är Peters ganska samlade där vi bor nu (och ligger "efter" mina vad gäller barn osv). Så för honom känns det bäst med en förändring i taget och jag håller med. Jag är ju också stadsbo och kommer nog njuta av att vara föräldraledig i stan. Sedan har vi iofs inte tänkt att flytta så långt bort om det blir hus i framtiden - Enskede är mitt favoritområde just för att det är så nära stan - men ändå. Mer om detta i ett framtida inlägg.
Jag håller med om att jag var ganska nöjd med min kropp där i början! Större tuttar och ingen mage än! Som jag skrev ovan var Peter väldigt nöjd också haha! ;) Nu tycker jag det är skönt också att magen börjar se lite mer som en gravidmage; ett tag såg det ju bara ut som jag lagt på mig över semestern... Jag hoppas jag blir som dig under amningen, det låter bra! Jag har förresten inte heller haft några "cravings" ännu. De kanske kommer senare i graviditeten? I början av illamåendeperioden var det några grejer jag inte ville äta eller dricka, t ex kaffe och juice, men efter några veckor gillade jag det igen (även om illamåendet bestått) och juice har t o m hjälpt mig att få ner maten. Men tvärtom, nej, inget sug efter något.
Det är sant, tyvärr, att jag inte kan påverka någon annans barnalstrande, men som du säger, det är svårt att berätta för just dessa. Det man i alla fall kan göra är att ha detta i åtanke alltid och inte säga en massa okänsliga saker. Har en kompis vars kompis klagade på att det tog dem två månader att bli gravida när min kompis nyligen berättat att de kämpat ett år. Sådant är trist.
Kram!
Anna - Tack :) Kram!
ReplyDeleteVästmanländskan - Tack! Ja, det kommer nog bli en del graviditets- och bebisinlägg framöver som kanske glädjer vissa och tråkar ut andra ;) Kram!
Millan - Tack! Så det är inte bara jag som skakar ben! ;) Det är verkligen en kombination av oro och lycka. Med övervikt för lycka såklart. Kram!
GRATTIS igen!!!! Så fin liten kula du har! De där sparkarna är nog det mysigaste som finns, i alla fall innan de har fått rejäl styrka i benen : )
ReplyDeleteHaha, ja någon fördel ska man ju ha av att må illa. Skönt att det inte har varit värre än så i alla fall, jag har hört talas om tjejer som har spytt i var och varannat gathörn under den där perioden ...
KRAMAR!
Tack Marianne! De är så mysigt när han eller hon sparkar! Det är kul att man kan få i gång den lite också genom att puffa lite, som om den svarar :) Men jag kan tänka mig att det inte är så kul senare när den har blivit stark. Jag har nämligen moderkakan på bakvägg och bebisen framför och då känner man mer tydligen.
ReplyDeleteJag har kräkts men bara hemma på morgonen och kanske bara två-rre gånger i veckan när den var som värst. Jag har istället varit duktig på att förebygga genom att äta, och framför allt inte gå upp utan stanna i säng i halvliggande ställning tills jag fått i mig mat.
Kramis
Så jätteroligt och även om jag sagt grattis tidigare så är ju det här en sån händelse där det inte kan sägas tillräckligt: än en gång massor med grattis! Jättefint att läsa ditt inlägg, jag har läst det två gånger nu och tänkt på allt du skrivit. Det märks att du njuter av att vara gravid, själva tillståndet.
ReplyDeleteSom du är inne på, jag tror defintivt att både den blivande mamman och pappan behöver de här månaderna för att landa och smälta det hela.
Jag tror en graviditet kan delas upp i olika sorters oros-perioder, eller vad tror du? Först är fokus på att bara klara sig förbi den här magiska gränsen runt vecka 12-13 och den största missfallsrisken, när man väl gjort det kanske man kan lyfta blicken lite och då blir istället det nya orosmomentet och hindret screening (om man nu gör NUBB, KUB och allt vad de heter). Därefter är det "riktiga" ultrat mellan vecka 16-20 (eller när det nu är vanligast) som blir nästa punkt, att man ska kunna ta sig förbi det. Sen kanske det börjar handla om en oro att snälla, stanna därinne nu en vecka till, ännu en vecka till och sen när man kommit förbi vecka x kanske man liiite kan andas ut igen för man vet att om den föds för tidigt nu så går det förmodligen bra ändå. Ja, sen kommer väl tankar på förlossningen, ju mer man närmar sig den. Och sen kanske föräldrarollen och tankar kring den. Jag tror i alla fall att det är uppdelat, man kan liksom inte ta in eller oroa sig för allting med en gång utan det blir att bocka av lite.
Enligt mina graviditetsböcker så är pojkspermoer snabbare men lever kortare tid, så (återigen enligt min bok) medan flickspermierna är långsammare, men tåligare och lever längre. Så har man prickat in det direkt när man har äggis kanske större chans för pojke, har de fått gotta och leva till sig innan äggisen kom, kanske en flicka då.
Men äh, det här är ju ingen exakt grej.
Har du nån KÄNSLA för vad det är för sort? Namn på gång?
Oj, vad många frågor. Jättekul att du nu när du släppt det offentligt kommer fortsätta att skriva om allt som rör det här!
Än en gång massor med grattis och sköt om dig!
Förresten, du är jättefin på bilden! Det måste kännas rätt kul att det börjar synas nu och att även börja kunna få gå med mammakläder, det finns ju en massa snygga såna kläder. Jag har alltid tyckt det är så vackert och mäktigt på nåt sätt med gravida kvinnor och deras magar.
Får se om det här inlägget får plats eller om jag skrivit för långt.
SKöt om dig!KRAMAR
Anne - En massa tack igen! :) Jag njuter fullt ut, känns t o m lite avlägset att det faktiskt ska komma en bebis också inom en ganska snar framtid. Planerar ju för fullt för det såklart; barnvagnsinköp, var vi ska få plats med skötbord osv. men själva bebisen är lite avlägset :)
ReplyDeleteHåller med dig om de olika orosperioderna. Först förbi riskperioden 12-13 veckor (tydligen är risken för missfall störst kring v. 7 och sedan kring v. 12 av den anledningen att det är stora utvecklingsperioder för fostret), sedan KUB/NUPP om man gör det (som brukar vara mellan v. 11 och v. 14), sedan det "riktiga" ultrat (v. 18-19 i Sverige, v. 20 i UK t ex; mina UL blev båda lite senare än tänkt för vid andra UL:et upptäcktes att jag var fem dagar längre gången än man trott - det är ganska vanligt att datumet blir justerat) och till slut förbi gränsen där bebisen skulle kunna födas och förhoppningsvis ändå överleva. Sedan kan det ju alltid hända något men risken för att barnen t ex dör i magen i nionde månaden är ändå väldigt liten. Och sedan förlossning, barnuppfostran, ja, oron tar väl inte slut förrän man själv dör och ens barn är i 60-årsåldern haha! :) Men du som du säger är det bra att ta det i steg. Tänk om man skulle oroa sig för allt samtidigt. Jag är i alla fall en sådan person i allmänhet som är positiv och optimist och alltid tänker att det ska gå bra.
Jag har hört det där om pojk- och flickspermier men är det verkligen vetenskapligt bevisat? Först trodde jag att spermierna legat några dagar till jag kom in i den fertila perioden (3-4 dagar före ägglossning) men nu med det nya datumet så ser det ut som att vi hade sex när jag hade ägglossning. Men jag minns inte att jag hade det för då tror jag inte att vi hade kört utan skydd haha! Men jag antar att med det gamla datumet var det större chans för en flicka och med det nya datumet för en pojke. Så vi får se då! :)
Men jag har absolut ingen känsla för vad det kan vara. Har funderat lite på en pojke men jag vet inte om det är för det är fler som sagt det till mig. Vi har en del namn varav två favoriter (av för varje) men jag skriver det privat till dig istället för här - folk har så många åsikter :)
Än så länge har jag inte hittat så snygga mammakläder men har t ex inte varit på Grow'in life eller vad den heter. HM har så där tycker jag medan PoP har fina men ganska dyra. Hittills har jag bara köpt ett par jeans på MamaMia (ganska dyra men snygga) och ett par svarta byxor på HM. Måste lägga upp de svarta byxorna i helgen innan jag kan använda dem men igår använde jag nya jeansen för första gången. Har klarat mig med vanliga kläder hittills men nu börjar det bli kris i garderoben. i alla fall vad gäller byxor, tröjor är det inga problem med ännu.
Kram!
This comment has been removed by the author.
ReplyDeleteGrattis! Annika (Life in the Suburb) berättade om din graviditet efter att jag hade outat min egen! Känner igen vad du skriver om, just chocken att inse att det faktiskt funkar! För någonstans inom sig så oroas man ju ändå över att det inte ska funka som det ska... Och då blir man lycklig när det väl gör det! Men som sagt, det är mkt oro under graviditeten, och den kommer väl inte försvinna förrän man dör antar jag! :)
ReplyDeleteFörresten, om jag vill att folk ska tycka synd om mig säger jag att graviditeten är 40 v, men den är ju egentligen bara 38 eftersom man räknar 40 v från sista mensens första dag o då är man ju inte gravid! Men som sagt, när jag klagar så säger jag 40 v! :)
Lycka till!
Marie - Grattis till dig också! Kikade in snabbt hos dig men ska läsa ditt inlägg en gång. För oss var det ju inte ens planerad så vi tänkte ju inte ens att vi skulle hörsamma eventuella symptom. Men det var ändå en väldigt glad chock eller vad man ska kalla det att inse att det funkade. För jag har ändå tänkt "undra om man kommer vara en av dem som har svårt när det väl är dags?" och då blev man så glad att veta att det funkade, särskilt om det inte skulle gå bra. För jag tänkte först "att i alla fall har vi lätt att bli gravida". Men sedan har jag förstått att även om det funkade en gång så är det inga garantier för att det funkar igen. Men de behöver jag i alla fall inte oroa mig för förrän när det är dags nästa gång. Nu är fokus på just nu. Och som du säger så försvinner ju inte oron utan den bara ändras.
ReplyDeleteDet är sant att det ju är 38 veckor. Tycker det är konstigt att man säger att man är i femte veckan när fostret egentligen bara är tre veckor. Konstigt sätt att räkna egentligen.
Lycka till ni med!
Ojojoj!!! GRATTIS!! Vad underbart att höra! Har inte hunnit läsa in mig i alla bloggar än och nu satte jag ju kvällsmaten i halsen när jag såg bilderna och läste blixtsnabbt in mig! Vad spännande för er! (Och för oss som får "följa med"!) Kram och grattis igen!
ReplyDeleteMrs Clapper - Tack! :) Kul att så många tycker att det ska bli spännande att följa. Ska försöka att inte tråka ut er med för många bebisinlägg dock :) Kram!
ReplyDeleteÅh - vad lycklig jag blir över ert mirakel! Superstort grattis!!!!
ReplyDeletekramar (fröken) Johanna
Johanna - Tack så mycket! :) Kram!
ReplyDelete