Continuing on the gender equality topic...
Read a report from the (Swedish) Institute for Labour Market Policy Evaluation (IFAU), which concluded "dads become bosses - not mums". According to their research, when men become fathers their chances of getting a managerial position increase while the mothers' chances do not change. In other words, the family situation affects men and women differently. Men and women without children have equal chances of becoming manager, but as soon as parenthood enters the equation things change.
One reason for this is that fathers maintain a stronger link to the workplace than mothers after they have become parents. But the correlation is also there when other factors have been taken into account; working hours, education, civil status (i.e. married or not) and whether the person works in the private or the public sector. The study is the first one that has showed a clear correlation between change in people's family situation and change in their management responsibility.
I think this report just goes to show that even if we have the best parental leave provision in the world, it can also be bad for women. As long as parents do not split the leave more evenly, employers will see women as more of "risk" and not promote them in the same extent as they would men. And in a way I understand them. If you are an employer and you are choosing between promoting a man and a woman who are equally good at their job, as ambitious, etc., but you know that the woman will stay home for a year once or twice or maybe more times and also perhaps take more of the responsibility when it comes to caring for a sick child (so-called VAB or temporary parental benefit), then it is natural to opt for the man. Sorry you women out there who take long parental leave, but it's true. And perhaps you do not mind, this is a sacrifice you are personally willing to make, but unfortunately your actions affect all women, women as group. This means it cannot be a choice for the individual or the individual family.
So, the only way to even start changing this situation is to split the parental leave allowance 50-50 between women and men. The leave entitlement is so generous anyway, 13 months (and longer if you count the 90 guarantee days paid at a much lower rate, but paid). That is minimum 6½ months per parents, and 8 months per parent if you include the guarantee days. Compare that to 2-3 months, often unpaid, leave in most other countries, and for just one parent. And the argument "but we can't afford that, my husband earns more", etc. is not a valid argument. Yes, it costs money to have children. If you did not know what you should not have had them in the first place. And in terms of the second argument, yes, then we have to go into reasons why many women earn less than men in the first place...
So, 50-50 by law is the only way to go! Now (today literally) even the usually conservative Moderate party is talking about earmarking more months to the father in the name of gender equality so maybe it is not such an unrealistic idea anymore.
Some facts
Despite the fact that Sweden is one of the world's most gender equal countries women are still very underrepresented in managerial positions. Over the last 30 years the share of bosses among female employees has increased from 15% to 20% while the share for men has been around 30% over the same time period.
Managerial positions are defined as jobs with leadership functions, i.e. that the individual has subordinates.
Precis min åsikt. Heja!
ReplyDeleteDet är framförallt intressant det där med kontakten med jobbet, varför blir det så? Att män bibehåller kontakten men inte kvinnor? Jag har inte varit intresserad av att veta vad som händer på jobbet, för att jag vet att jag då skulle jobba på något sätt fast jag var hemma. Jag ville passa på att till fullo få slippa jobba. Skulle vara intressant att höra en mans perspektiv på detta.
This comment has been removed by the author.
ReplyDeleteSkolfröken - Synd att det inte är du och jag som bestämmer!
ReplyDeleteJag tror att de inte bara menar kontakten med jobbet under själva föräldraledigheten, utan kopplingen, delaktigheten i jobbet, när man är förälder. Jag tror det lite är så att kvinnor går upp i sitt föräldraskap mer än män. De har inte riktigt tankarna 100% på jobbet fast de sitter där vid skrivbordet (eller katedern). Men jag tror inte att det nödvändigtvis är biologiskt utan jag tror det är socialt bevingat. Som att vi hela tiden känner att vi har ett större ansvar.
Men om man talar om det faktiska kontakten så har min mentor (är med i pilot-projekt genom Jusek - får skriva ett inlägg om det någon gång) sagt att han som chef vill att den föräldralediga kvinnan eller mannen bibehåller kontakten med jobbet. Kanske inte varje vecka men att man hör av sig några gånger under ledigheten, kollar vad som har hänt, visar intresse osv. Det gör att den ledige inte glöms bort. Sedan kan ju chefen också höra av sig men det är ju ändå upp till oss individer att visa oss intresserade.
Just nu har jag svårt att se mig själv vara borta mer än 7,8 eller 9 (max) månader från jobbet och jag kommer nog att hänga där en hel del ändå! :) Det var skönt att höra att en av tjejerna i min mentorgrupp som har barn redan kände likadant! Så att det inte är jag som är knäpp! Sedan är det säkert skönt att vara hemma och man kommer in i lunken men man måste ju tänka på framtida karriärer också. Plus, jag tycker det är så himla kul att jobba!
Men som sagt, vore intressant att höra en mans åsikt om detta men tyvärr verkar det vara mest kvinnor som läser min blogg :(
Ska erkänna att jag inte har tänkt alltför mycket på de här frågorna, den tiden är ju förbi för mig att kunna skaffa barn. Men du har rätt som du säger, barn kostar pengar och det bör man nog tänka på innan man skaffar barn. Och att ens egna handlingar får konsekvenser för alla. Det tänker man sällan på, och det gäller i många fler frågor än den här.
ReplyDeleteMarianne - Nä, du har ju ingen anledning direkt. Om de inte var så att du jobbade med de frågorna eller var politiskt aktiv eller liknande. Men jag tror just det är poängen, för dem de rör i synnerhet, att tänka på hur ens egna val påverkar andra. En familj kan ju fortfarande välja att vara hemma längre i ett 50-50-system, men det påverkar deras beslut ju inte min karriär på samma sätt.
ReplyDeleteAv någon anledning har jag nu blivit Anna snarare än Anna, Fair and True när jag kommenterar! Skumt! Jag är fortfarande inloggat med mitt vanliga konto!
ReplyDeleteIntressant! Det här är ett intressant ämne, jag tänkte faktiskt vidare lite i de här banorna som du nu skriver om, efter det att jag läste ditt tidigare inlägg om föräldraledighet och det här som kom upp då.
ReplyDeleteI Sverige skulle det säkert vara mest rättvist och bäst med ett 50-50 system, för att slippa de här konsekvenserna av att män anses attraktivare att anställa. Jag förstår, precis som du så bra skriver, att man som arbetsgivare faktiskt gör det valet.
Här i USA uppstår ju inte det problemet, det lönar sig inte att anställa en man mer, för även om kvinnan blir gravid kommer hon ju inte att vara borta nåt länge alls.
Därmed INTE sagt att jag tycker det är bra som det är här, som du vet (jag skrev ju det i ditt förra inlägg). Så inte meningen försvara USA.
Men 50-50 delad ledighet i Sverige, jo jag börjar mer och mer känna att det kanske är vägen att gå just där.
Det här med mäns och kvinnors förhållande till föräldraskapet är rätt intressant också. Det finns väl annars flera undersökningar som visar att just män som blir föräldrar jobbar än hårdare och satsar än mer på karriären istället för att kanske som kvinnor istället satsa mer på föräldraskapet genom att trappa ner och satsa mer på närheten till barnet. Männens agerande är inte av illvilja på nåt sätt, men deras sätt gå in i föräldraskapet är att bli den starka, stabila familjeförsörjaren. Många män verkar känna ett större ansvar då de blir pappor, en känsla att det ska ta hand om sin avkomma och det bästa sättet de vet att göra det på är att se till att de stiger i graderna och tjänar mer pengar.
Det behöver ju inte vara nåt biologiskt eller nedärvt utan kan vara socialt betingat. Men det verkar i alla fall som att kvinnor och män definierar rätt olika vad "att gå in i föräldraskapet" innebär.
Om man får generalisera...
Anne - Precis, "problemen" är annorlunda i USA och Sverige och kanske också lösningarna. Men på sikt hoppas man ju att föräldrar kan dela på föräldrarollen fullt ut i alla länder. Men vägen dit kanske är olika och tar olika lång tid.
ReplyDeleteDe du säger om hur män och kvinnor går in i föräldrarollen har jag också läst om. Tittar ma på statistiken (i alla fall för Sverige) visar det att män jobbar mer än någonsin när de har småbarn medan kvinnor arbetar mer deltid. Detta påverkar givetvis deras framtida karriärer. Sedan tror jag definitivt att det är socialt betingat, i alla fall främst. På ett sätt är det ju synd om männen som "måste" gå in i den rollen. Många skulle nog hellre vilja ha mer tid med sina barn.
Man skulle kunna skriva mycket om det här ämnet!