Friday, October 22, 2010

Show & Tell: When Silence Kills

Maybe a bit strange to bring up under Show & Tell but my grandmother (father's mother) passed away a couple of days ago. While I'm very sad, I also have a feeling of great relief as she was really suffering towards the end. She wasn't in pain but she was in the late stages of dementia and was also constantly tired. Both body and mind had had enough. And at age 89 it's okay to "give in".

What's most sad is that her quality of life in the last few years weren't that great. She was probably happy in many ways (and the staff at her care home took great care of her) but in an ideal world she would have had a healthy body and mind until the very end; we'd all want that, i.e. be super-healthy and active until we are struck by sudden death, preferably in our sleep. Unfortunately that's not how it ends, will end, for most of us.

Healthier lifestyles together with the advances of modern medicine (even though some people argue there are trends pointing the opposite direction) mean that most of us my age and our children will live longer than any generation before us, to 100 years old or even longer. But what modern medicine cannot help us with, as far as we know now, is the brain, and here I mean the brain as in the mind, our memory, our personality. Yes, there are medicines that can slow down the digression of the brain as well as food and techniques said to prevent dementia, but none of these are full-proof and at some stage they become useless. So our body might be ticking like a Duracell bunny while our mind is shutting down.

I do believe though, and this is where this week's theme comes in, that having an active social life and keeping the mind busy, can make body and mind match better. Even if "destiny"will catch up with us in the end, we can postpone the point of no-return. There is so much evidence telling us that when we don't have human interaction, we will die, even if we are otherwise healthy. There is a link between body and mind; the body will stay healthy longer if the mind is also healthy.

My grandmother had a lot of loving family members around her - until the early 2000s she lived opposite my parents and after that she moved briefly to a flat near my aunt, before she had to move to a care home five years ago or so - but she didn't have a partner (my grandfather died in the late 1980s) and gradually her group of friends shrunk (a natural but sad development as we grow older). As dementia sets in, even though the early signs are just visible to an expert, a person may also be less interested in social interaction, even though maintaining an active social life could be the most effective brake at this early stage. Thus, in many ways silence kills, albeit slowly.

I should have really visited by grandmother more over the last couple of years. Not that it would have stopped her dementia developing further, but still, it's something I feel bad about. When I saw her a few weeks ago I hadn't seen her since last year. In many ways I said goodbye a long time ago, or perhaps it was more of a gradual letting go. I was reluctant to visit her because I mourned the grandmother she was and that I wished she could have been until the end. She has been a very important person in my life and my favourite grandparent (if you're allowed to pick) and I have so many fun and happy memories - from hearing about her "wild" childhood full of mischief to our weekly "date" to watch "The House of Eliott" while sipping English tea - which I will tell you more about some other time.

No pictures today as I can't access the hard drive with our photos right now.

16 comments:

  1. Å Anna vad sorgligt. Skickar kramar till dig. Men samtidigt inser jag att du som du berättar på ett vis redan sörjt klart. Den eprson du älskade och som stod dig nära försvann för ett bra tag sedan. Demens är grymt. För både personen det drabbar och dess omgivning. Jag hoppas verklgien att du snart kommer att känna mer glädje över all tid du fick tillsammans med henne än vad du nu kan känna sorg och skuld.
    Kram!

    ReplyDelete
  2. Den ökande tystnaden när man blir gammal och vännerna dör undan är säkert ödesdiger!
    Verkligen en tystnad som dödar sakta med säkert.
    Ett viktigt och klokt sätt att se på temat!

    ReplyDelete
  3. Jag tror att vi alla känner som du Anna. Samtidigt som det är sorgligt så är det änå en sorts lättnad. Hennes liv var inte roligt på slutet och det är inte den M vi vill minnas utan den underbara starka kvinnan med glimten i ögat som hon var när jag lärde känne henne för massa år sedan.

    Men som sagt, det är alltid väldigt ledsamt när stunden väl är där. Och precis som du skriver om att hon var din "favorit" så är det så för H oxå. Hon var en härlig person! Och det är så vi ska minnas henne.

    KRAM!!!!

    ReplyDelete
  4. Många tänkvärda tankar finns i ditt långa inlägg. Att bli gammal och ensam, vänner dör m.m. kan bli en väldigt plågsam tystnad...
    Det är sorgligt, man känner saknad, man minns när någon nära och kär avlider. Tack för ett fint inlägg.

    Karin/Pettas

    ReplyDelete
  5. Ett klokt inlägg. Jag beklagar sorgen för tomheten finns ju där även om "det var dags". Kram

    ReplyDelete
  6. Sorgligt men vackert skrivet Anna.

    Mina varmaste kramar till dig.

    ReplyDelete
  7. Ja, det är så ledsamt när det blir så här. Demens är en så tragisk sjukdom och jag har också varit med om det på nära håll. Skönt att höra att din farmor hade det bra och fint på sitt hem. Det har varit gräsligt att se de där reportagen på TV som visar en allt annat än lycklig tillvaro för våra gamla och sjuka.
    Varma kramar från Skåne!

    ReplyDelete
  8. Ett vackert inlägg om något svårt. Ett tomrum blir det ju ändå efter en älskad person, även om det kan kännas skönt att hon nu fått somna in. Tänker på dig! Kram!

    ReplyDelete
  9. Alla - Ursäkta sent svar på era kommentarer, har haft fullt upp med jobb, lägenhetsletande (inget napp ännu) m m.

    Saltistjejen - Tack för kramen. Sorgligt men ändå naturligt, det var dags nu liksom. Jag har nog sörjt klart som du säger, liksom gradvis, och redan sagt hej då till den person som var min farmor förut och inte den hon var på slutet så att säga.

    Demens är verkligen hemskt. Men tyvärr kommer fler av oss bli dementa, just för att våra kroppar kan leva längre än våra hjärnor. I början är det nog mycket jobbigare för individen själv men sedan kanske den personen går in i något dis där hon eller han inte nödvändigtvis är olycklig men det är jobbigt för omgivningen.

    Just nu minns jag mest alla fina stunder med min farmor under min uppväxt, det är skönt!

    Kram!

    Olgakatt - Jag tror verkligen att nyckeln till att hålla demensen borta så länge som möjligt är att hålla igång det sociala så gott man bara kan. Sedan beror det säkert på annat också, genetiskt och även kost säger de ju nu. Men jag tror också det handlar om att hålla hjärnan igång. T ex är min morfar som också är 89 år väldigt klar i knoppen med kroppen är det väl si och så med. Han blev också änkling för länge sedan (1992) men började bara något år efter umgås flitigt med en granne och de har fortsatt vara tillsammans även om de bott särbos. Tror de säkert hjälpt dem att hålla sig pigga. Nu har hon tyvärr flyttat till ett hem men det är ju så det är.

    ReplyDelete
  10. Anna - Det är så tråkigt att hon inte fick vara så tills slutet! Fast då hade det ju känts jätteledsamt och inte alls någon lättnad. Om någon som är pigg och kry går bort tänker man ju "men hon som var så frisk, varför fick hon inte leva till 100!".

    Hon var verkligen den perfekta farmorn/mormorn när vi växte upp. Den som alltid lekte med en och hade en massa historier och berätta. Hon hade själv varit ett sådant busigt barn. Och en go famn också.

    Kram!!

    Karin - Tack. Jag ska verkligen försöka komma ihåg det, att upprätthålla kontakten med så många vänner som möjligt, nära som mer ytliga, för att inte bli ensam på ålderns höst. Fast i vår framtid kanske man i alla fall har bloggar och Facebook så helt ensam kanske man inte är fast man inte får några besök på hemmet :)

    Annika - Tack. Du har så rätt i just det att tomheten är där fast att det var "dags" och man kanske redan på många sätt tagit farväl. Kram!

    ReplyDelete
  11. Taina - Tack. Kram!

    Lotta - Tur i alla fall att min farmor blev dement först i gammal ålder. Har en kompis vars mamma är 70 år nu och hon har redan fått flytta till ett hem och trots att hon äter bromsmediciner så går det ju utför. Det är väldigt jobbigt för min kompis trots att hon har två systrar att dela "bördan" med (föräldrarna är skilda).

    Ja, det är också tur att min farmor bodde på ett av de bättre hemmen, vad jag förstått i alla fall. Jag tror iofs, eller hoppas i alla fall, att de flesta hemmen är så och att de som skrivs om är undantag men det är ju lätt att vara cynisk vad gäller äldrevård.

    Kram!

    Västmanländskan - Tack för orden och tankarna. Kram!

    ReplyDelete
  12. Det var tråkigt att höra om din farmor. Det var dock ett fint och ärligt inlägg du har skrivit om ett ämne som så få vill prata öppet om.
    Kram!

    ReplyDelete
  13. Bejla - Tack, både för beklagandet och för orden om mitt inlägg. Kram!

    ReplyDelete