Just had to write again about our new EU Minister and all the talk about her pregnancy and how it will or won't affect her carrying out her duties and how it has (or should) lead to a wider discussion about women's role in working life.
Terri Eriksson writes in Aftonbladet "the Middle Ages called and they want their view of women back". Great line!
A translation of her article:
"When Dominika Psczynski had a baby in the beginning of the 2000s she went back to work after two weeks and hired a nanny to take the night shift.
The critics did not waste time. She was called "cheating mum" (who did not suffer through night watch, to be a mother = to suffer) and was interviewed under headings such as "How could you, Dominika?". Then it was Perrellis's turn, when she was back on the stage four days after the delivery. And when she soon thereafter crashed her car after a Christmas show, there were even some wacko debaters who were given screen time to point out that this was Charlotte's fault - she should not have worked but have stayed home like other sound mothers.
Then it wouldn't have happened!
This week the [differing] opinions come thick and fast about our new pregnant EU Minister Birgitta Ohlsson. People have spent time on discussing everything except EU policy: What will she do with the baby? Will she breast-feed? How will the association between mother and child go? How modern or unmodern is her husband? Does she have a heart of stone? Aren't mothers still most important in the end?
She shouldn't have taken the job, some say. Some wacko debater has again been allowed space to condemn a mother who starts working a few weeks after giving birth (can you remember if a "leadership consultant and linguist" has been allowed to make a statement about a political posting before?).
Well, what can one say? I saw that a person on the Internet wrote just apropos of the Ohlsson debate that women's greatest enemies are not male chauvinist pigs, it is women who think that chauvinism is correct. I wish I had thought of that first.
When we sit there and are retired and look back on this period of time when we thought we were so modern, we will be astonished that a pregnant minister could be subject to that much crap.
At the same time both Research Minister Tobias Krantz and Defence Minister Sten Tolgfors will become fathers - and participate in the election campaign - without anyone having any kind of moral aspects on that. Does Tolgfors have a heart of stone?
Because you cannot surely mean that we still, actually, really, live in a time where it doesn't matter at all what new fathers do, while the mothers' every departure from sitting at home and breast-feeding becomes a public concern?
Besides I wonder how it is that female politicians always, always are judged harder than men. In addition to Birgitta Ohlsson's pregnancy the national has recently been shaken by a debate about Mona Sahlin's bloody handbag. No one, which former Gender Equality Ombudsman Claes Borgström pointed out, has cared about analysing Fredrik Reinfeldt's extremely expensive suit, luxury watch or expensive car. I promise they are more expensive. The difference is that he got away with it.
Just like the government's not especially present dads with young children Krantz, Tolgfors and Billström."
Gudrun Schyman, Leader of Feminist Initiative, says (you can always count on Gudrun) that it is of course possible to give birth while holding a ministerial post. "There are so many antiquated conceptions about parenthood and about how women should behave. They are two in this, right? And she's not married to an old patriarch! All of it is a logistical question." She added that she never had so much inspiration in politics and in life in general when her children were young.
So what do I, Anna, think? I probably wouldn't go back to work four days after delivery or hire a night nanny unless there was a very special reason. BUT this is not about the details, this is about something bigger; the roles of women and men, not just as parents, but in society in general, and how the "rules" are not the same for women and men.
Sverige är ju ett så jämnställt land på många sätt, vilket annat land ser man så många pappor dagtid ute med barnvagnarna och som det mest självklara i världen. Samt på en massa andra plan väldigt jämlikt och jämställt. Men samtidigt finns det ett oerhört dömande och förutfattade inpräntade tankar kring vad som förväntas av en "riktig" mamma och familj.
ReplyDeleteI USA skulle inte den här debatten kunna uppstå, här är det ju inte ens normen att vara hemma mer än tre månader med sin bebis. Det är inget konstigt att hyra en nanny direkt efter födseln om man behöver hjälp och snabbt återgår till ett prestigefullt, "stort" jobb. Men i Sverige där normen är att "alla" ska leva sitt liv enligt principen att vara hemma med barnet under den långa föräldraledigheten (och dela den perioden väldigt lika, vilket man ju också lyckats bra med - även om det såklart kan bli än bättre), där verkar man samtidigt ha väldigt snäv och dömande syn på vad mammor och pappor ska göra. Och då blir man väldigt dömande mot andra som inte gör så. Individuella lösningar och att man kan göra på andra sätt än de kollektiva lösningarna, den förståelsen och respekten är inte särskilt stor i Sverige, tycker jag. Inte bara kring den här frågan utan mycket.
Jag tycker bara det är intressant att i ett land så jämställt och modernt som Sverige (andra länder ser landet som en förebild) så har man samtidigt en oerhörd snäv syn på hur man ska göra för att vara en bra mamma.
Medan USA på många sätt kan upplevas som betydligt mer "gammalmodigt" och t.ex. ha en drös hemmamammor som ju inte finns i Sverige. En mer gammalmodig manlig syn på vad en "riktig" man ska göra (försörja sin familj och dra hem mat till grottan). Här är det ändå inte nåt speciellt om man lämnar bort sitt barn tidigt och väljer andra lösningar för att karriären går främst. Jag tror mycket kanske kan bottna i inställningen till individuella kontra kollektiva lösningar.
Jag tror absolut inte det bara är svenska män somn är kritiska och debatterar den här Birgittahistorien, utan minst lika många svenska kvinnor. Min uppfattning är att kvinnor i sådana här frågor kan vara väldigt hårda och kritiska. Det är ju bara att se på kommentarer som Saltis tidigare fick, för att de valde tidigt dagis, de hårda, dömande kom från svenska kvinnor.
Intressant är det i alla fall! Gillar dina samhällsinlägg!
Jag gillade verkligen artikeln du översatt, läste den i morse. Och meningen om medeltiden är bara så bra skriven! Det som ju är intressant är att det väl BARA ÄR KVINNOR som kritiserat Birgitta! Ok, kanske för att de alla själva har fött barn och "vet bäst" men låt henne bestämma själv och se vad som passar hennes bäst. Grejen är ju faktiskt att hon kommer inte att föda barn förrän i mitten / slutet på sommaren, och sedan är det ganska snabbt val. Kanske Alliansen förlorar och då är det ju skit samma!
ReplyDeleteMen nu är det ju inte det som är debatten, utan att man, precis som Anne skriver, bara har ETT sätt att göra saker och ting på i Sverige! Det finns bara ETT RÄTT SÄTT enligt de flesta svenskar, oavsett vad det handlar om. Så himla tråkigt och likriktat.
Os syster är egen företagande advokat, hon kunde inte vara mammaledig mer än några månader eftersom hon annars hade förlorat sina klienter. Där fick mormor ställa upp!
Min kompis som jobbar på WHO i Köpenhamn var tvungen att hitta en dagmamma som kunde tänka sig ta hand om hennes son när de 3 månadernas mammaledighet var slut - precis så som det funkar i många många länder i Europa (Belgien t.ex). Barn och mammor i hela världen klarar av anknytningsproblematik etc.
Jag kan förstå Saltis kommentar om amningshormoner, trötthet etc men det kanske inte är alla kvinnor som reagerar likadant, vad vet jag?
Jag tycker att Birgitta och hennes man är självständiga individer som har rätt att lösa sin situation på det sätt som de tycker är riktigt. Varför ska folk lägga sig i så mycket??
Ja du Anna vad finns mer att säga om detta.
ReplyDeletejag tycker att hon gör rätt som har ambitionen och viljan att genomföra detta.
Tycker dock att Brigitta ibland kan kännas lite väl mycket som "jag-ska.minsann-visa-hela-världen-svart-och-vit" i sitt sätt att uttrycka sig, men vet inte alltid om detta är menat provokativt för att skapa en debatt (vilket bheövs) eller om honv erkligen tänker och känner så. Känner att man måste se det hela från två sidor. Dels detta att man som kvinna självklart måste få tacka ja till det liv man själv vill leva och då inkluderas arbetslivet. Dels att man faktiskt bör ha en ödmjuk inställning till detsamma. Att detta med föräldraskap faktiskt inte bör hamna i ett fack för "jag-ska-minsann-visa-personer för det är inte det det handlar om till sist. Sedan fick jag faktiskt veta en rätt rolig sak från m idag när vi diskuterade detta vid middagen, Han sa att jst Birgitta varit en av dem som stridit hårdast för att reglera föräldraledigheten till att vara 50-50 enligt lag. Alltså att mamman och pappan enligt lag MÅSTE dela lika annars fryser den del som inte tas ut av "rätt" part inne. MEN nu när detta kom upp om hennes ministerpost så vänder hon det till att hennes man minsann skulle kunna ta ut så mycket av föräldraledigheten som krävs och att detta faktiskt är en sak inom deras familj. Ett beslut som de själva ska fatta eftersom det gäller dem. Lite lustigt kanske att man kan vända så när det plötsligt handlar om privata intressen. För det är ju just detta som är nackdelen med att lagstifta 50-50. Att olika familjer i olika skeendet i livet faktiskt kan vilja dela upp legiheten på olika vis mellan sig. OCH ändå vara jämställda....! :-)
Jag tycker fortfarande att alla oavsett kön, ska få bestämma över hur de ska sköta sina egna familjeliv. Om det sedan handlar om att pappan eller mamman tar ut flest föräldradagar spelar faktiskt mindre roll. Enligt mig.Men det är min egen privata åsikt.
Kockrent inlägg, håller med till fullo!
ReplyDeleteHar inte läst övriga kommentarer, men det där med väskan: jag funderade på detta: om det hade varit en bild på paret Reinfeldt och Filippa hade haft samma väska; hade det blivit samma debatt då? Har det inte också med att göra vilket parti man tillhör? Får man ha designerväskor och bo var som helst om man är socialdemokrat?
Jag som röstar på V eller S fick nämligen frågan från en kollega hur jag kunde rösta på framförallt V och samtidigt bo i Sjöstaden och ha en väska från Palmgrens.
Sen kan jag tycka att väskan är helt malplacerad på bilden- varför har hon den med? Det hade sett lika konstigt ut om det varit en batikpåse :-)
ReplyDeleteOj, en massa kommentarer som jag inte hunnit svara på! Det är ju ett seriöst ämne så man vill inte bara slökommentera liksom!
ReplyDeleteANNE - Min kommentar är så lång så jag måste dela upp den i flera delar tydligen :)
Jag tror just detta att det ändå är en sådan stor debatt om olika jämställdhetsfrågor och att vi fortsätter har diskussioner om vad som är en "bra" eller "riktig" mamma har att göra med att vi ändå inte har kommit ända fram på jämställdhetsvägen. Vi kanske har nått längst i världen men vi har ändå, tyvärr, inte en jämställd värld. De dömande och förutfattande meningar som du nämner har vi ju både om män och kvinnor, om både mammor och pappor. På olika sätt. Jag antar att du tänker framför allt på att man i Sverige kanske inte tycker att en "riktig" mamma är en som är hemma utan en som både jobbar och tar hand om barn? Och så är det kanske men samtidigt är det ju sådana förutfattade meningar många, i Sverige och framför allt i andra länder, har om pappor. Att de inte är riktiga män eller som pappor ska vara om de tar hand om sina barn. Pappor ska snarare stå för brödfödan.
Jag tycker dock att den här debatten finns i USA också. Att det finns förutfattade meningar om vad en "riktig" mamma är. Kanske inte i storstan men generellt. Helst ska man nog ändå vara hemma några år och inte lämna bort sitt barn på dagis vid tre månader. Det är ju tyvärr så att många låginkomsttagare tvingas börja jobba tidigt fast de inte vill medan andra (medan den svenska föräldraförsäkringen varit en gudasänd för just "fattiga" mammor i Sverige), som kanske verkligen vill göra karriär och väljer att jobba faktiskt får en del pikar även i USA att "borde de inte bli hemmafru". Jag har i alla fall hört många sådana kommentarer från de jag träffat genom åren, att de där mammorna som lämnar sin tremånadersbebis med en nanny är väl ändå lite dåliga mammor. Men visst, eftersom det faktiskt inte finns förutsättningar att få vara ledig längre en max tre månader (och ofta bara 6 veckor) så finns det ju oftast inget val och då uppstår givetvis inte debatten av det skälet.
Men du har rätt i att det finns en baksida av den generösa föräldraförsäkringen i Sverige och det är det som är min poäng. Från att ha varit, och fortfarande givetvis är, del av kvinnans frigörelse, så har den blivit en kvinnofälla. Eftersom det är framför allt kvinnorna som tar ut den (80% av dagarna och då är de obligatoriska pappamånaderna medräknade) så är det ju inte så konstigt att arbetsgivarna förväntar sig detta av sina kvinnliga anställda medan de förväntar sig att de manliga anställda är hemma kanske max två-tre månader. Detta påverkar givetvis (medvetet och omedvetet) hur man tänker om anställningar och befordringar och andra möjligheter. Tyvärr.
Sedan är det ju egentligen inte något som säger att man måste ta ut HELA ledigheten. Förskolan tar i och för sig inte emot barn under ett år (det är ju något man kan diskutera, på 70-talet var det ju sex månader tror jag, bättre förr eller nu?) men man måste ju inte vara hemma 18 månader och se det som om det är DÅLIGT för barnet om man går och jobbar tidigare. Jag hör så många som oroar sig "Kalle är bara 13 månader när han börjar på förskolan, hur ska det gå?!". Jag håller verkligen med om det som Hillary Clinton sa på 90-talet: it takes a village. Vi uppfostras och påverkas av så många runt om oss. Så där känns det som många svenska föräldrar har en snäv syn i vad som är "rätt" för barnet.
Sedan är normen verkligen inte att man ska dela lika (fast jag önskar den var det). Såg härom dagen att 70% av svenskarna inte vill ha fler pappamånader eller 50-50. Vi är ändå ganska få som tycker som jag.
Jag bryr mig egentligen inte om vad varje person gör. De kan dela hur de vill (även om jag faktiskt tror att barn mår bra av att få vara med båda sina föräldrar och jag tror att män och kvinnor faktiskt är lika bra på att ta hand om barn), en förälder (oftast mamman) kan vara hemmafru om hon så vill, osv. Men jag anser inte att staten ska stödja det.
ReplyDeleteVår välfärdsmodell är uppbyggd så att alla är arbetstagare och invidider, oavsett om de är föräldrar eller inte. Vi bidrar alla till samhället utifrån vår förmåga. Sedan har vi alla rättigheter och dessa får vi på individnivå. T ex har vi rätt till socialbidrag, bostadsbidrag och sjukersättning om vi är sjuka. Allt detta är individbaserat och utbetalat till individen oavsett om du är förälder och del av en familj. Föräldraförsäkringen är the odd one out. Den är inte alls baserad på individen utan på familjen. Varför det? T ex kan ju arbetslöshet verkligen drabba en familj men det är inte så att man då kan välja att ta ut ersättning för den andra personen. Kanske konstigt exempel men det är svårt att förklara.
Jag tycker alltså att även föräldraförsäkringen, liksom alla andra försäkringar (de som är del av det offentliga försäkringssystemet och privata) ska vara individbaserade. Och eftersom vi ändå i Sverige har en väldigt generös föräldraförsäkring så betyder det ju ändå minst 6½ månad per förälder. Det om man tar ut ersättning 7 dagar i veckan. Många spar ju dagarna, tar ut 4 dagar i veckan och drar ut på det hela. Så jag tycker inte att 50-50 skulle förstöra för så många familjer. Och man kan givetvis har undantag om det inte ens finns en pappa med i bilden eller om det finns fyra föräldrar.
Vissa föräldrar kan välja att vara hemma längre men då får de lösa det på andra sätt. Jag vill inte med mina skattepengar subventionera olika människor olika. Jag vill att alla ska ha samma förutsättningar. Så jag ger gärna 6½ månad till varje individ i Sverige, kvinna som man, men inte mer.
I det här sammanhanget brukar argumenten "men min man tjänar mer än jag och då skulle vi förlora för mycket inkomst". Japp, där har vi kvinnofällan igen. Tyvärr är en av anledningarna till inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män (dvs för lika jobb) just kvinnors och män olika användning av föräldraförsäkringen. Och jag förstår arbetsgivarna. Varför satsa lika mycket på kvinnor om du vet att de ska vara borta ett, två, tre år från arbetet? Så vissa kvinnors val leder till diskriminering av kvinnor som grupp. Tyvärr är det så. Så ett ytterligare skäl till 50-50 är just som ett verktyg att minska och förhoppningsvis i framtiden helt få bort de inkomstskillnader som beror på sådan här indirekt diskriminering. Och eftersom föräldraförsäkringen ändå är så generös så kan vi göra så. Minst 6½ månad per förälder är ändå en lång tid. Jag vill att arbetsgivarna ska kunna ses oss alla som individer och inte kvinnor och män.
Sedan tycker jag det oftast är just kvinnorna som är hemma om en förälder väljer att vara hemma med barnen. Jag vill inte att det ska vara självklart så. Men så länge det är så är jag också tveksam mot en vårdnadsbidraget eller barnomsorgspeng där man kan använda pengarna som annars skulle gå till förskolan för annan omsorgsform. För det känns som när "familjen väljer" så går det liksom på rutin och enligt gamla könsrollsmönster.
ReplyDeleteJag håller med dig om att alla borde få göra sina egna val men dessa val verkar alltid vara i en viss riktning känns det som. Jag tror också att det ofta är kvinnorna som står emot utveckligen. Män VILL vara hemma.
Men vad jag försöker förklara, men kanske inte särskilt väl, att för mig handlar det mer om systemet eller vad man ska kalla det. Det handlar om att jag tror att män och kvinnor är lika bra (eller dåliga) föräldrar och bör tillbringa tid med sina barn, men även och framför allt att vi kvinnor diskrimineras som grupp under den nuvarande modellen. Tyvärr. Och det är en rättighetsfråga för männen/papporna. De har också rätt att vara med sin barn. Jag tror faktiskt att när detta väl sker en dag så kommer det vara från ett rättighetsperspektiv. Det är kanske då vi har nått full jämställdhet. När männen kämpat för rätten att vara hemma med sin barn lika länge som mammorna :)
Sedan handlar ju detta inte bara om den korta tid som föräldraförsäkringen handlar om. Det handlar om tiden efter det också. Vem tar VAB, vem går ner i deltid. Det är oftast kvinnan/mamman och detta påverkar mig som kvinna på arbetsmarknaden också trots att jag inte ens har några barn!
Oj, vad mycket man kan skriva om detta!
Återkommer med fler kommentarer senare men nu ska vi åka och handla!
Kram!
Petra - Eller hur! Tänk om man själv kunde komma på sånt!
ReplyDeleteJag håller med om att det är intressant - och synd - att det är framför allt kvinnor som kritiserat Birgitta. Anne var ju inne på det också i sin kommentar. Visst, det är väl vi kvinnor som vet hur det är, men samtidigt känns det tyvärr som vissa kvinnor motarbetar andra kvinnor för saken skull eller något och att vissa kvinnor säger sig veta bäst eller något, som du sa.
Just i det här fallet så är det väl i och för sig två läger så det finns inte ETT sätt att göra saker och ting på. (Förhoppningsvis flera sätt) men minst TVÅ sätt då för det finns ju vi som stödjer Birgitta och sedan finns det ett annat läger som kritiserar henne.
Ibland önskar jag att jag levde på 70-talet när det var kul att kämpa för kvinnors rättigheter och det bara kunde gå framåt liksom. Nu känns det som en backlash - allt från alla bebisaccessoarer och curlande har gjort att man (eller kvinna) måste vara förälder (eller mamma) på ett visst sätt och att allt handlar om barnen. På ett sätt har samhället blivit mer individualiserat och me-me-me vilket har positiva sidor - man accepterar inte vilka arbetstider som helst utan livet handlar också om annat - men också negativa - för det känns ibland som att me-tänket snarare handlar om en massa krav från familjelivet istället. Fast de kraven finns nog på män också. Men säkerligen mer på kvinnor. Att man ska vara perfekt både hemma och på jobbet. Och att kvinnorollen nu för tiden är så sammankopplad med mamma. Trots att folk skaffar barn senare så känns det så. Jag svamlar men du kanske förstår ungefär vad jag tänker.
Jag menar att kvinnans frigörelse under 1900-talet handlade ju inte bara om att få en enklare hemmasituation utan även om egna möjligheter av olika slag men just nu känns det som om jämställdhetsdebatten bara handlar om kvinnan som mamma.
På tal om O:s systers barn så var jag också hos min mormor när jag var liten, tills jag var 2 eller 3 år. Hon jobbade ändå inte (sjukdom) och mina föräldrar sparade in avgift (det var ju innan maxtaxan) och det kanske fanns andra skäl också. Min mamma är ju förskollärare själv så hon har ju inget emot förskolan. Min mamma tycker i och för sig helst inte att man ska ha sitt barn på förskola innan ett års ålder (och vi har ju ändå ett bra system i Sverige) men det är mest att hon minns 70-talet och att hon inte tyckte de kunde ta väl hand om alla små bebisar. Men om man är bra eller dålig mamma har ju inte med att göra om ens barn börjar i förskolan vid 6, 12 eller 18 månaders ålder; det handlar ju om andra saker.
Jag tror också att de flesta barn knyter an till sina föräldrar även om de är på dagis sedan tre månader. Det beror väl på hur man är med dem annars. Annars skulle ju hela generationer av människor i Europa och USA må psykisk dåligt.
Ok, får se om den här kommentarer också är för lång! :)
Kram!
Saltis - Jag tror ibland att vi som brinner väldigt mycket för detta kan bli lite så "nu ska jag minsann bevisa att det går". Det är ju såklart svårt att veta i förhand, hon har ju inga barn sedan tidigare och jag har ju inga barn ännu, däremot en massa åsikter! :) Men jag kan känna ibland att om man bara tror man kan, så kan man, bara man också inte helt ställer in sig på något och blir helt besviken om det inte blir så. Man måste vara flexibel ändå. Eller ödmjuk som du kallade det. Men jag tror eller hoppas snarare att hon är det egentligen.
ReplyDeleteTycker det är så trist att höra alla dessa argument, framför allt från kvinnor, varför något visst inte fungerar, varför mannen inte kunde ta ledigt (allt från "lön" till "egen firma" till viktigt projekt"). Vad är det då att skaffa barn? Det är väl livets projekt om något, värt att satsa på! Men det är som det är mer kvinnans grej verkar det som.
Så jag håller med, man måste vara ödmjuk men sedan behöver nog både män och kvinnor tänka mer "män kan" (inte bara Kvinna Kan).
Sedan har jag aldrig upplevt henne så svart-och-vit, snarare tvärtom. Däremot kan det nog vara så i debatter o dyl just för att man vill prove a point. Och provocera fram debatt som du säger. Tror hon säkert är annorlunda privat (även om du i och för sig känner vänner till henne som säger något annat). När man själv är inblandad i politiken som jag varit förut och är mer från utsidan nu så vet man ju att många som verkar värsta fiender och alltid skriker på varandra på TV, i tidningar eller i Riksdagen i själva verket är jättegoa med varandra privat.
Det var trist det du berättade om Birgitta. Jag hoppas verkligen inte att hon frångår sina principer. Då blir jag besviken. Mycket besviken. Jag tycker definitivt den ska frysas in om man inte använder den. Det är ju det som är poängen. Jag hade antagit att Birgitta skulle ta en månad först, sedan hennes man några månader och sedan kanske hon igen litegrann eller att de delade och tog halva veckan var (efter valet). Och att ibland kanske de inte skulle ta några dagar alls eftersom hon kunde ha en barnflicka till bebisen i Riksdagen. Jag väljer att tro att hon inte sa det! Vill inte att mina illusioner krossas! :)
Du kan förresten läsa mer om min inställning till 50-50 i det långa svaret till Anne ovan. Du har rätt i att vissa kan vara jämställda på andra sätt även om de inte delar lika på just föräldraledigheten. Men många studier och statistiken visar att det finns ett starkt samband mellan föräldraansvaret senare i livet, vad gäller VAB och allmänt familjeprojektlederi samt deltidsarbete (sedan behöver inte jämställt vara LIKA, t ex så kanske en förälder kan ta all VAB medan den andra går ner i arbetstid). Lägger man inte grunden tidigt så blir det inte jämställt senare heller. T ex brukar man ju säga att föräldraansvaret är som mest jämställt i de förhållanden som tagit slut. Det är ju trist att det ska behöva gå så långt för att kvinnor inte ska behöva dubbelarbeta.
Och detta om kvinnors villkor på arbetsmarknaden, inklusive lön, är ett stort argument för mig. Se svaret till Anne.
Nu får det räcka med mitt svammel för tillfället! Antar att jag kommer ha en massa nya kommentarer imorgon! :)
Kram!