Yesterday Taina wrote about a father dying from cancer (and how his family was raising money to provide for his children - perhaps a problem we don't have in Sweden) and today I stumbled upon (through Elin) a blog written by a Swedish young woman who may only have a few weeks left to live. She has had a very sad life - mother with drug use problems, ADHD, own drug problems, you name it - but turned her life around a few years ago at age 25 and had a son in 2008. Then it hit her. An aggressive form of cancer. First it looked like she would pull through but now it doesn't look good for her at all. She's writing a will, making arrangements for her funeral, and most importantly, deciding what will happen to her son (she's a single mum). A few weeks ago I also found another blog by a woman fighting the same horrible disease though her prospects are somewhat more promising.
Reminds us all not to take things for granted.
Jag har också läst Annas blogg ett tag och det gör sååå ont. Så fort jag ser mina barn eller maken så tänker jag på hur skört livet är. Igår fick jag veta att den här drabbade killen, precis blivit av med sitt jobb, tillika sjukförsäkringen. Han har ingen livförsäkring och frun är arbetslös. Han kommer således att lämna efter sig familj med 3 små barn. Och inga pengar bara skulder. Han hade ett val när beskedet om cancern kom den 19 decemeber- med behandling ca 1 år annars kring 3 månader. Han valde det första för det finns inga pengar! This is Amerika och Republikanerna vill ha det så??? Jag fattar inget....
ReplyDeleteTaina - Förr trodde jag i min enfald (ja, innan jag bodde i USA) att när det gäller cancer och andra sjukdomar så behöver man inte välja behandling. Det vill säga att man fick alltid det bästa trots att man inte hade försäkring och istället blev man skyldig staten resten av livet. Eller att detta i alla fall gällde för barn, t ex om barnet fått leukemi. Men nu har jag ju förstått att det inte är så. Och folk som faktiskt har försäkring har ganska en sådan som bara täcker vissa cancerbehandlingar vilket innebär att de måste välja t ex mellan en mer beprövad men med mindre effekt eller en ny som troligen fungerar väldigt bra på just deras variant men som är mycket dyrare. Och välja mellan hur länge behandlingen ska pågå som i fallet med mannen du berättade om.
ReplyDeleteJag tar hellre ett system där det är väntetider på t ex höftoperationer och lite andra problem som vi tampas med än det amerikanska hemska och orättvisa systemet. Det är så konstigt att den demokrati och modern samhälle kan ha det så!
Det finns så många tragiska livsöden där ute. Jag beundrar de här starka, starka kvinnorna som orkar kämpa och dessutom skriva på sina bloggar samtidigt.
ReplyDeleteJag läste någonstans på någon blogg att vissa (bloggläsare? bloggskrivare? kommer inte ihåg) tror att sk friska läsare läser sådana bloggar för att "må bättre" eller känna sig mer "lyckligt lottade". Jag tror inte alls att det är därför man läser om de här personerna, att man sitter och gottar sig i att man själv är frisk, utan det är för att man är imponerad över hur "modiga" eller starka de är. Och att man verkligen hoppas att de ska klara sig.
Stor kram
PS FÖr några år sedan när jag fortfarande var singel läste jag Amelias bröstcancer-special och reagerade på att alla intervjuade var sambos, gifta och hade barn. Jag undrar var singlarna utan barn är? Är de så få eller det är mindre tragiskt att barnlösa singlar får cancer och andra dödliga sjukdomar och därför inte uppmärksammas? Bara en liten bitter undran från en fd singel..
Jag läser också Annas blogg, och förfasar mig över hennes öde. Brukade läsa Sabinas blogg och även Ulricas. Nu är de döda. Läser Vimmelamman också och det verkar ju hoppfullt för henne.
ReplyDeleteFörbannade jävla cancer.
Men, det måste hjälpa dessa kvinnor och män att kunna skriva av sig. de får sådant stöd från läsarna, och det måste hjälpa...
Nej, man läser inte dessa bloggar för att själv fatta hur bra man har det, absolut inte.
Snarare för att man beundrar dessa tjejer så enormt. SÅ enomrmt. Hur de orkar, och hur e ändå orkar att se livet från den ljusa sidan...
Men vad hemskt. Jag får gå in och läsa där.
ReplyDeleteJa, det gäller att ta tillvara på det man har så länge man har det.
Petra - Usch ja. Jag beundrar dem också. Tror dock att de gör det för dem själva, att det är ett sätt att hantera och ta sig igenom det jobbiga (för de som kan det/har den chansen). Jag tror inte alls vi friska/"problemfria" läser de här bloggarna för att VI ska må bättre! Man gör det ju för att man påverkas av deras öde och vill se hur det går för dem. Skänka dem tankar eller böner. Visst får det en att uppskatta det man har och att man själv är frisk men det är ju inte syftet utan mer än konsekvens.
ReplyDeleteVad tråkigt att Amelia hade ett sådant perspektiv på sina artiklar. Visst känns det på något sätt värre när en förälder lämnar efter sig små barn men deras liv är ju egentligen inte mer "värt" än en singelperson. Fortfarande ett liv som går till spillo så att säga. Och överlever man har man ju haft en lika hemsk period av sjukdom som en med familj, kanske värre om man inte har något stöd kring sig.
Kram!
Annika - Jag visste inte om Sabina förrän du berättat att hon gått bort. Och Ulrica kände jag inte till alls. Anna och Vimmelmamman känner jag till dock. Hoppas verkligen att det går bra för dem! Cancer är en så hemsk sjuksom. Som tur är *peppar, peppar* har vi inte varit särskilt drabbade i min familj och vänkrets men min kusins frus mamma gick bort i höstas endast 60 år gammal. Och min mammas arbetskamrat och vän som var väl 70 år likaså. Men inga av den yngre generationen. Men ibland undrar man ju hur länge man kommer bli förskonad.
Jag tror definitivt att dessa kvinnor (och män) blir hjälpta av att skriva och att få alla kommentarer. Tror mycket på den effekten eller vad man ska kalla det. Jag hoppas att om det var jag i den situationen, att jag också kommer kunna se livet från den ljusa sidan trots allt.
Marianne - Gör det, men se till att du är på humör så att säga och att du har tid att läsa. Man ska verkligen leva i nuet alltså. Planera och så givetvis men ändå ta vara på varje minut!